Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
giva något av detsamma som de, men han ser det icke
på samma sätt, han skapar sig inre bilder, hopsmältande
fragment av egenskaper han varsnat och föreställningar,
som rört sig inom honom själv, samt formande ut
dem med lyrisk överdrift i mått, vilka icke tyckas höra
den omgivande verkligheten till. Men vid sidan härav
har ju också reflexionen ett brett rum; den når många
livsfrågor av djupaste betydelse, och fastän den ofta besvarar
dem nekande, ger den dock både vida och innerliga
perspektiv. Några av dessa meditationer tyckas kanske väl
så allmänna, men ingen nekar, att de uttrycka starkt
personliga försök att tränga in i livets mystär. Just detta
allvar, denna intensitet, jämte den ärliga, vackra
trohjärten-heten i det lilla är det, som ger berättelsen dess mest
sympatiska drag och som i sin mån blottar mycket av det
allra väsentligaste hos Oscar Levertin själv. Därtill
kommer omväxling och livlighet, en lyckligare och fyndigare
replikväxling än förut, en sällan svikande konstnärlig
hållning i stilen, genom hur många olika arter den än passerar,
och ställvis en hög lyftning och glans över den. Några
för Levertin sällsynt säkert fattade naturstämningar —
såsom den lilla situationen, då Frank och Gylling sträva
fram mot vinterblåsten eller den ståtliga skildringen av
Valborgsmässoaftonen i slutet med, säger man, en alldeles
tydlig påminnelse om vårprakten i Strängnäs — förtjänar
desto mer att bringas i minnet, som ett par lustiga misstag
ofta citerats: väderkvarnen, som för längesedan slutat arbeta
men sakta vred vingarna för vinden, de gamla grå björkarna
och mariga granarna, som »fått nya skott» i april,
mjölkkärran som skramlar högljutt en bister vintermorgon med
snö.
Om själva »magistrarne» i Österås icke äro så alltför
kärnfullt svenska, så är i alla fall stämningen över det hela
mycket svensk, tack vare någonting leende och ljust och
festligt, som slutligen med den doftmättade
Valborgsmässoaftonens eldar bryter fram efter vintermörkret, och sedan
en viss lätthet att bära livets börda, vars tyngd i grunden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
