Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
blott kvinnorna förnimma. Därtill naturligtvis den, som
sagt, aldrig glömda historiska stämningen, vilken strömmar
ur hus och tempel, ur landskap och traditioner, och själva
lokaliteten med dess omgivning, alltjämt färgrikt framförda.
Det är nu denna blandning av lyrik oeh berättelse,
av romantiskt patos och verklighetsdetaljering, av syn och
reflexion, av svenskt och dock icke svenskt, som förlänar
»AAagistrarne i Österås» dess särskilda Levertinska karaktär
och knappast läter den jämföras med andra liknande verk.
Jag har nämnt en erinring om Strindberg; man kunde
möjligen säga, att här ännu finnes åtskilligt, som påminner
om »1 havsbandet», vilken Levertin till dess största del
sä djupt fördömde: kompositionens art, benägenheten att
taga med likt och olikt (i finare grad gäller nog om Levertin
vad denne säger om Strindberg, att han är glad som en
skolpojke över att ha fått reda på något — här: att visa,
att han har reda på det), samt dessa allvetande typer, vilkas
kunskapsförråd är vidlyftigt oeh brokigt som den
Strind-bergska fiskeriintendentens. Låt oss för övrigt minnas,
att Levertin berömt slutet i denna bok, där just
intendentens gestalt höjer sig till någonting kung-Learaktigt,
en grubblare över världsgåtorna, såsom Levertins förfelade
snillen, hos vilka ömhetsbehovet och livshårdheten mötas
och realismens gränser helt och hållet sprängas. Allt sådant
har avlägset kunnat verka. För övrigt vet jag icke vad
boken skulle likna. Första inledningskapitlet påminner
kanske om Heidenstams sätt att med utförliga detaljer
skildra forntid (men så avlägsen svensk forntid hade han
ju då ännu icke skildrat); historien om den stränge luterske
biskopen kan föra tanken tillbaka till »Vapensmeden».
Det är onödigt, för att nu ännu ägna ett ord åt stilen,
att påpeka den sedvanliga anhopningen, som skymmer
bildernas klarhet och tynger meningen. Ännu älskar Levertin
satser som dessa: »Småstadsvanornas livsförnötning,
självförbränningen av brist på annat bränsle, händelselöshetens
mjältsjuka läst i ögon, matta inför ständigt samma utsikter
och syner, i dessa huvuden, ständigt böjda under samma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
