Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Den gamle skalden»: »Sannerligen, det finns ett hemligt
samband mellan poeterna och de prostituerade.» Det är
så fjärran från hans kynne, detta stundom under hans sista
tid framträdande begär att taga till något kraftord, någon
grov liknelse — fastän han själv tror att det har en mycket
stark verkan. Bilden han här utför är icke hans egen,
den finnes både hos Baudelaire och hos en yngre svensk
novellist, kanske hos andra. Den infattas i en del
reflexioner, som voro hans egna och som naturligtvis kunna vara
varje skalds, vilken ser sitt innersta kastas ut i den allmänna
rörelsen, eller som ser sig åldras och yngre taga platsen.
Här förnimmer man ju ett mycket skarpt och hårt grepp,
vilket återspeglas i den uttrycksfulla, från all överlastning
fria stilen. Ett par sidor — oktobernatten i början,
skildringen av besöket hos flickan nära kyrkogården — äro
mycket starka, den gamle skaldens utgjutelser uppriktigt
bittra. Men Levertin övertygar icke alls; jämförelsen har
felet att, som så ofta hos honom, sväva förbi oss.
Hjärtpunkten är icke träffad: det »offentliga», som skall stämpla
båda, är mer ett ord än ett begrepp och det tages i båda
fallen i olika mening. Med allt vad novellen således kan
hava av verkligt känt, förefaller dess livsironi såsom
någonting för diktaren själv främmande.
* * *
En anteckningsbok, vilken bär titeln »Älskande nov.
af O. L.» innehåller några utkast till noveller från 1896—
1903. Mest är det dock blott titlar, någon gång enstaka
utförda stycken, helst i monologform och miljön är ofta
Stockholm. Det första heter »Skymning i november»:
»Vad jag blir vemodig i Stockholms novemberskymning,
då jag sakta går nerför Sturegatan. Det har varit den
första härliga vinterdagen med hög, solstrålande luft...
Röda händer och flickögon stråla, i det andedräkten lätt
flyter fram genom flormaskorna som dagg fördunstar från
blommor. Så faller mörkret snabbt och tungt från den klara
himmeln» o. s. v. en mycket trist utgjutelse med fantasier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
