Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
om lyktljusen, som alla äro olika och återkalla
verkligheten : »allt blir så hemskt och klart — kanske också
var-för jag år olycklig». Under namnet »Förlorad» finnas ett
par sidor interiör från en Stockholmsrestaurang på natten.
»Rnptene», »Parcer», »Klarhet», »De älskandes jul» äro
nakna namn som stå upptecknade efter varandra. Från
december 1902 är ett litet utkast, som börjar: »Hela hösten,
hela november har jag velat skriva en liten senhöstskildring
från Stockholm, då det skymmer, det är så oändligt vackert.
Innan solnedgången ligger himlen vit och tunn över Jakobs
kyrka, Stockholms mest Stockholmska kyrka, vänlig som
en stor barndomsleksak med sina upplysta breda fönster,
så nära gata och färdsel.» Det fortgår några sidor igenom
på samma sätt; såsom man ser, en variant av den första
satsen. Till samma ämne återkommer Levertin senare i
en anteckning: »Jag vet ej om någon stad i världen kan
erbjuda en sådan stämning av ödslig melankoli som
Stockholm en vintermiddagsskymning. 1 Fredsgatans fond lyser
kvällsskenet tungt rött över en dunkel strimma av ett
landskap, kargt och fattigt, eländets abbreviatyr, men från
saltsjön kommer en tung, blå havsskymning, mättad med
sjödimma och enslighet. Människorna glida ohyggligt förbi
varandra i de halvskumma gatorna, de verka drömfigurer,
alla isolerade från varandra, och hjärteensamhet som aldrig
annars griper min själ... En blek månflod rinner upp på
himmelen utan att kasta sken. Som skematiska livlösa
dockor skymta människorna, de gå sina banor, liksom
märkta och utan lust med varandra — och var och en
känner blott sin egen verklighet.» Det är rakt, som skulle
denna höstskymning med sitt vemod hava sugit sig fast i
Levertins själ och blivit ett med honom själv: den tjusar
honom fast den gör honom så oändligt ont. När han sedan
en gång nedskriver en »långfredagsstämning» från
Stockholm med sol och vår i luften, tager han det alldeles ytligt,
halvt skämtsamt, och det blir föga lyckat.1
1 De två sist citerade anteckningarna jämte några andra äro
tryckta i Ord och bild, januari 1907, dock ej fullt riktigt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
