Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ning ligger ett förnekande av individualiteten (av
subjek-tiviten).» Och i sina handskrivna föredrag om Linné,
vilka han betydligt omarbetat för sin bok, betonar han
uttryckligare än i den just Linnés subjektivitet, som så starkt
tilltalat honom.
Han tillbakavisar bestämt (i en av de för hans
åskådning märkliga anmälningarna av Edvard Brandes’
arbeten) de yttersta dagarnas mystikers påståenden om
vetenskapens bankrutt; men samtidigt litar han naturligtvis icke
obetingat till dess förmåga att finna det sista svaret på
alla frågor. »Runt omkring oss visa,» säger han i artikeln
om Schiick, »representanterna för de mest sakliga av
vetenskaper... att det, som forskningen bjuder som sitt resultat,
aldrig är annat än en bild, färgad som ett konstverk av
sin upphovsmans väsen och gällande endast så länge, till
dess ett nyupptäckt faktum ... framtvingar en ny» — ett
motiv, som han även annorstädes utför. När detta är
slutsumman av de exakta vetenskapernas arbete, hur osäkra
skola då ej de historiska disciplinerna vara i sina resultat.
Individualiteter och enstaka fall, tillägger han, undandraga sig
strängt taget all vetenskaplig beröring — »och med
sådana sysselsätter sig ju företrädesvis all historia». Härmed
må man också jämföra vad han i »Ett par aforismer om
historisk diktning» (»Essayer 1») säger: »Det finns inga
vetenskaper om enstaka individer, och enstaka individer äro alla
historiens protagonister. Skildringarna av dem äro mer
eller mindre poesi...»1 Levertin hänvisar till, att denna
misströstan rörande vetenskapens fasta vinningar ju numera
är »en grundlag». Men i hans egen uppfattning av dessa
förhållanden blandar sig vad han kallar »den mystiska
känslan inför tillvaron, infor Kosmos, inför det okända
och ovetbara», vilken även för dem, som icke gå upp i
svärmeri, »kan vara en oundgänglighet». Eller såsom han
uttryckt det, när lian i essayn om »Naturens epos» i
»Diktare och drömmare» skildrar hos Lucretius förenin-
1 Jfr också vad han härom säger i uppsatsen »Modern
konstforskning»’ (»Utländsk konst»).
13. — Levertin. II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
