Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nog att kasta en blick på Levertins behandling av källorna:
man skall finna, att han överallt har någonting nytt att säga
ämnet är ju så övermåttan rikt, i betraktande av
konungens ringa självständighet — och även där tidigare
forskning fastslagit riktiga synpunkter någonting viktigt att
till-lägga. För att blott anföra ett exempel: »Siri Brahe» går
ej allenast tillbaka på m:me de Genlis’ komedi »La
Cu-rieuse», såsom förut var bekant, utan har också nästan
ordagrant använt ställen ur ordskiftet i en annan komedi av
samma författarinna, och smådrag hava inspirerats av
åtskilliga andra stycken — konungen själv har antecknat ej
mindre än sjutton verk, vilka han använt eller tänkt
använda. Det har varit nödvändigt att gå honom i spåren.
Överallt har det gällt att icke vara nöjd med e n förebild,
ty mången gång har stycket hopfogats ur en massa olika,
en scen plockats ut ur ett stycke, en annan ur ett annat
o. s. v. Men icke alltid har Gustaf varit förtänksam nog
att själv ange sina källor. Någon gång ha källorna kunnat
bestämmas med stöd av samtidens vittnesbörd — såsom
när Levertin i Hedvig Elisabeth Charlottas då ännu
outgivna korrespondens finner den insiktsfulla anmärkningen
att »Gustaf Adolphs ädelmod» innehåller lån från Voltaire
och Destouches — andra äro, som sagt, angivna av senare
forskare, men det har ock fordrats att på egen hand ur den
föregående tidens franska, högst sällan engelska,
teaterrepertoar leta upp de stycken, ofta föga bekanta och rätt
medelmåttiga, som konungen begagnat. Levertin har
härvid icke sparat på möda och omsikt, och det är väl icke
att säga för mycket, om man betecknar hans undersökning
i denna del såsom definitiv. Den inskränker emellertid icke
sin uppgift till ett mekaniskt fastställande av lånen och
sättet för deras bearbetning. Vid fråga om »Alexis
Michai-lowitsch och Natalia Narischkin» visar Levertin t. ex. att
motivet, om också taget från en pjäs av Saint Foix, har
äldre traditioner i fransk litteratur och dessutom lämpar
sig utmärkt för en operas lyriska förvecklingar — huru
det alltså hade flera förutsättningar att få en plats i konun-
14.
Levertin. 11.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
