Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
forskare i litteratur, som tillika begåvats med konstnärligt
sinne och förmåga att i ord, hämtade långt borta från den
vanliga stilens allmänning, nedlägga sina intryck och
omsätta dem i fantasiskapade bilder, icke kan vara lika
pålitlig som en, vilken saknar dessa egenskaper.1 Det finnes
ju nog med exempel på inbillningens makt att förvanska
logiska sammanhang och romantisera skenbart nyktra
förhållanden. Hos Levertin skall man emellertid fåfängt söka
dem. Och vad förevarande fall beträffar, var det
naturligtvis icke för att bereda sig själv eller läsaren ett nöje,
som Levertin så fördjupade sig i den ryktbara
kärlekshistorien, utan för att jämföra dess innebörd med den kungliga
bearbetarens uppfattning av och känsla för densamma.
Även om Gustaf 111 berörts av den, var han till den grad
fången i konventionell uppfattning — delvis utan tvivel
litterär, av den franska dramatiken påverkad — att han
icke kunde göra av ämnet det som bort göras. Skillnaden
skulle framstå än tydligare, om Levertin företagit en
noggrannare analys av konungens stycke.
Emellertid fortsätter han, visande huru konungen redan
som barn i en kria över Gustaf Adolf nämnt förhållandet
till Ebba Brahe och dess öde, huru sedan huvudkällan för
honom blir en av Gottfried Sach 1753 utgiven novell
över ämnet och huru angelägen konungen är att jämföra
uppgifterna i denna med notiser i historiska verk. Av de
nio brev ur Gustaf Adolfs och Ebba Brahes brevväxling
man nu känner, har Gustaf III känt tre eller fyra, men ej
använt dem. En redogörelse för novellens innehåll och ett
påvisande av de starka, även till detaljerna utsträckta
överensstämmelserna mellan denna och konungens stycke
följer därpå en karaktäristik av novellens folkliga,
omedelbara, ofta starkt lyriska karaktär, vilken fullkomligt ut-
1 Det är ett fullt berättigat självförsvar, när Levertin i nyss
citerade artikel om modern konstforskning säger om Herman
Grimm: »Denne professor ordinarius hade till och med skrivit
dikter och romaner! Vilket högmålsbrott för en tysk lärd! Han
nedlade oändlig möda på att skriva ett klassiskt och kräset språk.
Vilken onödig esteticism för en tysk vetenskapsman!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
