Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gåvad imitatör — när han säger att personerna i konungens
skådespel haft liksom en praeexistens i
Cor-neilles och Racines värld, »och ännu vittna
understundom deras ords högtidliga retorik, den stora
värdigheten i deras attityder och åtbörder, att de en gång i en
dunkel forntid, klädda i tragediens romartoga och
brokadsläp, burit på högre lidelser och mer förtvivlade sorger, än
i den dramats tempererade zon, där de nu leva.» När han
skall ådagalägga detta, börjar han med konungens sätt att
teckna kärleken, vilken han finner stå i full
överensstämmelse med den franska klassicitetens kärleksideal, sådant
det begynner med att framställas i M:me de Lafayettes
»Princesse de Cléves» och sedan återkommer hos Racine.
Det är nog sant, att djupast inne denna känsla i Gustaf III: s
figurer är besläktad med vad Taine så ypperligt
karaktäriserat som »en ömmare, mer sublim vänskap,
tillfredsställd, när den finner sin motsvarighet», och det är även
sant, att den mycket skiljer sig från den nordiska
kärleksdiktningen, om vilken Levertin i sin tur förträffligt säger att
den dyrkar trenne huvudgudar: en Eros, som är broder
till Backus, en som är »jeune premiern» med hög stämma
och stark arm, och en som trofast, ehuru litet vardaglig,
trives bäst i äktenskapet. Men likafullt, att jämföra
konungens känsloskildring med M:me de Lafayettes och Racines,
om också det sker med inskränkningar, är kanske dock att
ställa den på ett alltför högt plan. Är ej just denna
kärlek »av övervägande intellektuell och eftertänkt art» mest
ett utslag av hans eget naturells ställning till erotiken?
Fyndigt nog anför Levertin såsom ett bevis Gustaf III: s
förhållande till grevinnan Egmont, men var icke denna
ung-domsböjelse alldeles enstaka i hans känsloliv? Slår oss
icke det konventionella oftast såsom det mest typiska
draget, och är det icke mer konungens goda vilja än vad
han verkligen fått fram, som Levertin karaktäriserar? Det
är sådana frågor man gör sig här och där; men man
avväpnas, när man sedan stöter på de många reserverade
adjektiven, och man anmärker endast, att de icke fullt göra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
