Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Essaydiktaren,» säger Levertin i sin studie över
Hellen Lindgren, »är en litterär epikuré, som har till uppgift och
förnöjelse att skumma grädden av tingen. Han bryr sig
föga om annat än de lysande punkterna i den andliga
väven, och historiens mångtrådiga och sammanslingrade
spänad förtunnas under hans händer ej sällan till en vacker
bard eller en nyckfull arabesk.» I fortsättningen skildrar
han, hur essayisten, »granskningskonstens lyriker», bygger
sin skildring efter egen nyck, och studerar sina typer
lösryckta och avskilda från den historiska kedjan. Han
renodlar dem som bakteriologen sina baciller och skärskådar
dem i konstgjord avskildhet, oberörda av allt förvillande
grannskap. Han efterspanar personlighetens hemligheter
och individualitetens märken. »En essay är på sätt och
vis ett mellanhavande två människor emellan .. . och ju mera
essayisten själv känt, ju bredare han levat, ju rikare han
tänkt, desto större utsikt har han att komma någon vart.»
Denna definition vill karaktärisera studiens föremål
såsom en lärjunge av Sainte-Beuve. Huruvida den häri
träffar rätt, skall jag icke nu undersöka; blott så mycket
må sägas, att man icke behöver läsa långt i denna
sistnämndes verk för att finna huru han gör ständiga
sammanställningar och utflykter och därigenom vidgar
»mellan-havandet» till en bred, av accessoarer fylld litterär bild,
rätt löst bunden vid hans egen subjektivitet. På Oscar
Levertin själv passar definitionen endast delvis in. Det finnes
stämningsmänniskas sjäi. Med förundran se vi, i vilken grad denne
outtröttlige iakttagare . . . dock var tjänare åt en fantasi, som
lidelsefullt förgyllde och förmörkade världen.» I ett brev till Fersen
från 1747 heter det: »Med svårmodig, nästan desperat själ
understod jag mig senast uppvakta E. H. Excellens, som näst Gud
varit min enda tillflykt här i världen. En bister storm hade då
drivit min lilla båt ut på villande sjö, där intet sågs annat än vågor,
moln, blixt och dunder.» Stormen gällde en titulaturfråga ■—
Linnés utnämning till arkiater . . . En sådan subjektivism ... ett
sådant ständigt inre svall, en så naiv otålighet leda långt mindre
. . . till en objektiv naturforskare än till dem en skald själv kallat
skaldernas retliga släkte.»
Jag begagnar tillfället nämna, att utkast till något annat om
Linné än det som trycktes i den lilla boken icke finnes bland
Levertins papper.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
