Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
utredningen och i de senare åter den personhistoriska
detaljen en betydligt bredare plats, medan hos Levertin alltid
det rent historiska, omgivningen, sammanhanget, bildar en
tät och lärd bakgrund. Men inlevandet i föremålens väsen
är detsamma, den besjälade uppfattningen och stilens
betagande makt likaledes, ehuru visserligen icke fullt på
samma sätt. Levertin ställer mot de flesta av sina
föregångare den mera lyriska anläggningen, som både i
uppfattning och form träder fram, och med den sammanhänger
en större psykologisk hänförelse, en förutfattad sympati,
som gör sig gällande i mänskoskildringen och betingar
ett svagare uppbåd av kritik i enskildheterna. Detta
utesluter, som sagt, varken den historiska utgångspunkten
eller överblicken.
1 Sverige har Levertin knappast någon föregångare,
som på det litteraturhistoriska området skuile utbildat
denna art av framställning ens närmelsevis till den höjd
som han. Gränserna för vad man menar med
litteraturhistorisk essay äro ju svåra att draga. Atterboms studier
i »Siare och Skalder», även där de kunde som sådana
rubriceras, äro mycket utförligare, hans »litterära
karak-täristiker» i de två banden med detta namn äro anmälningar
av enskilda arbeten, som visserligen ofta breda sig ut i
allmännare betraktelser, stundom även hänvisa till utländska
motsvarigheter — såsom ock är fallet i det förra arbetet
— men i alla fall icke ge någon sammanträngd
historiskpsykologisk bild. I några drag, den alltid poetiska
uppfattningen, det ofta så kärleksfulla bedömandet, den vackra,
inspirerade eller åtminstone poetiskt betonade
framställningen, skall man finna släktskap med Levertin, vilken
ju mer än en gång med rätta betecknats såsom arvtagare
och fullföljare av den romantiske hövdingens kritiska
gärning. Hos B. E. Malmström träffar man på essayer, av
vilka man kunde vänta sig något i den riktning, varom
nu är tal. Men det verkar som vore hans fria uppsatser
t. ex. om Swift och Cervantes närmast utarbetade såsom
man i vår tid gör populära föredrag, med en levnads-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
