Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Denna tidigare avfattning skiljer sig i ett och annat från
den senare. Särskilt är inledningen anmärkningsvärd. Före
den gustavianska tiden möter man, säger Levertin,
egentligen blott trenne andliga nydanare, Dalin, fru Nordenflycht
och Gyllenborg, och det är genom dessa tre, som
upplysningsseklets tankar föras till seger i århundradets
svenska diktkonst. Detta utvecklas i det följande. Vi hava
ovan sett, att Levertin några år senare icke mer
jämställer Dalin och fru Nordenflycht såsom nu; han har
trängt närmare in i Herdinnans diktning och åskådning
och allt under det han vidare utför sin tanke från
uppsatsen i Nordisk tidskrift, att Dalin är den svenske
representanten för omkastningen mellan auktoritetsåskådningen
till den kritiska världssynen, ger han fru Nordenflycht en
vida bestämdare position såsom bärarinna av upplysningens
idéer. Men medan han 1899 mycket skarpt betonat, att
Gyllenborg »är den förste på alla punkter programmedvetne
representanten för den riktning, vilkens konung Kellgren
bl ir», att »de själstillstånd han tolkar, de stämningar, åt vilka
hans vers giva uttryck, själva den litterära form, han gör
härskande, bliva gällande under ett halvt sekel av vår
civilisation», upprepar han intet av dessa allmänna
påståenden, när han omredigerar uppsatsen, utan framställer blott
Gyllenborg såsom en typisk representant i Sverige för den
stoiska resignationsstämning, som blev utmärkande för
den etiska hållningen i Europas intellektuella värld, när
de gamla idolerna försvunno för naturvetenskapens kritik.
Levertin har under tiden sysslat mycket med
sjuttonhundratalet, både dess litteratur och dess konst, och hans syn
har i någon mån förändrats: det är ju ej fråga om stora
förskjutningar, men han har dock, synes det, i det ena
som i det andra ställt föremålen på en riktigare plats.
För övrigt påvisar han i essayn om »Dygdens sångare»
några källor till Gyllenborgs satirer och ger, i det andra
kapitlet, ett förträffligt tvärsnitt genom tiden: den
naturvetenskapliga aerans begynnelse och besvikelsen över tron som
försvunnit samt hur denna besvikelse tager sig uttryck hos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
