Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
soldat- och erövrarlynne, yrt och vemodigt, mer lättrört än djupt,
mer lyriskt rikt och tonande än tankeklart och skarpt, blossande
upp i vackert och fort förbrinnande lusteldar, men sällan mäktigt
av uthållig eld och jämn värme, absolut föredragande helgen
framför veckodagarna, i behov av festens rus och ras för att känna
blodet leva, utmanande och bullersamt, och dock med ett vekt sus
av oro och melankoli längst inne, som av ständigt darrande
asplöv . . . Och just detta ynglingalynne, som evigt skiftar färg, som
har lika lätt för skratt som för tårar, är Bellmans; han har alla
dess motsatser, det känslofulla och det brutala, aristokratens
naturliga finhet och elegans och bohemens dragning mot det fula och
nersölande, livstörstens vilda och feberheta melodi med sina pauser
av svårmod.
Alla dessa strängar i det svenska lynnet har, säger
Levertin, Bellman nästan samtidigt anslagit, och där ligger
hans egendomlighet: det finns ej i världslitteraturen en
diktkonst, som så »kvicksilveraktigt stiger och faller i
temperatur mellan livsjublets maximum och dödens
köldgrader». Och det är — jag kan verkligen icke låta bli att
än vidare citera, emedan det är så sant och vackert — ej
den vanliga striden mellan känsla och förstånd, utan »en
reflexionslös, drömmande oscillering mellan känslans alla
olika poler, vilkens verkan är trolsk som brytningen mellan
sol och regnväder en nordisk sommardag». Detta är rätt:
man får verkligen söka, och finner dock troligen icke,
någon annan diktare, som ensam gett så många drag av
sitt folks egenart och i likadana blixtbilder. Men det synes
mig som om Levertin åter här, i denna annars verkligt
slående karaktäristik, glömt ett svenskt drag, vilket Bellman
ingalunda glömmer. Jag menar det teatraliska draget.
Sverige har en fattig dramatisk litteratur, men dess folk
presterar i sitt väsen så mycket mer av teater. Det är ett av de
första dragen, vilka frappera främlingen, och det är ingen
synvilla, utan befäster sig blott vid närmare bekantskap:
later och talesätt hos den enskilde, sällskapslivets
konventionella bruk, offentliga talares patos, ordenssällskapen med
sina ceremonier, tidningarnas språk, ofta redan i rubrikerna
röjande attityder å la Karl XII, ävlan på alla håll att åt
folket bjuda »circenses» även när det tryter med »panem»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
