Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kan man neka, att här och i mycket annat denna böjelse,
(som tillika innehåller en viss strävan efter prydlighet och
kanske skönhet) alldeles ojävaktigt visar sig? Och hur
har icke Bellman utnyttjat och karikerat den! Icke blott
att hela »Bacchi ordenskapitel» är en parodi på detta drag,
ocli helt säkert tänkt att dramatiskt utföras — detta måste
man minnas, när man bedömer denna cykel — men också
det genomgående sättet att ge figurerna ett slags masker,
låna åt dem titulaturer och värdigheter, i vilka de säkert
med stor självmedvetenhet och glömska av sitt prosaiska
väsen svängde sig, när skalden lät dem höra hur fint folk
de voro. Och alla dessa plymager och otaliga andra
dekorationer, dessa poser, i vilka både herrar och damer
oavbrutet ställas — vad är det egentligen annat än en
psykologiskt riktigt fattad, med överlägsen ironi given tribut
åt denna deras innersta och svenska lust att spela teater?
Hur makalöst karaktäriserar Levertin däremot icke
sedan det musikaliska draget, också det så svenskt, vilket
ger figurerna deras adelsmärke, med att jämföra dess finaste
och oförklarliga verkan med den sällsamt smältande och
sköna ton, som genom ljudvibrationerna säges tillkomma
i ett Beethovenverk, utan att finnas i partituret. »Det är,»
säger Levertin på tal om den outsägbara tjusningen i
Bellmans idyller, »enda gången en svensk konstnärs själ
varit stämd på intervallen lika med sin naturomgivning.
Också har han aldrig glömt den, men dragit en förtoning
av dess skönhet in i den mörkaste stadsgränd, dit han
går. Dess fläkt rister fönsterhakarna på krogarna och
jungfruburarna djupt inne i de smutsiga gatorna, och
Ullas kjol har, trots alla rännstenar den passerat, alltid
kvar doften av daggigt gräs.»
Är det icke i hela denna sida om det musikaliska något
av detsamma som Levertin just prisat hos Bellman — att
förklararens själ är stämd i fullständig samklang med
sångarens? Aldrig har tjusningen i Bellmans idyll blivit
så underbart träffad i ord.
Det lyriska hos Bellman, det är, som jag redan sagt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
