Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
av Stockholmsk klassicitet — i jordbottnen, vårluften och
unga och gamla människors sinnen.1
1 uppsatsen om svensk natur i svensk dikt gestaltar
sig Bellmansframställningen till ett utomordentligt
sammandrag av Bellmans hela diktning, en litteratur- och så
att säga lokalpsykologisk sammanfattning av ovanligt slag,
en omsättning i fågelperspektiv och koncentrering av allt
vad skalden ger i hundraden av småstycken, en syntes
för övrigt också av Bellmans egen syn och otroligt
skiftande stämning. Bellmans verklighetssinne får här sin
skyldiga tribut. Litteraturhistoriskt betonas spåren av
herdediktens stilisering och likheterna med Thomson. Estetiskt
är att märka en förträfflig analys av poemens tillkomst.
Här synes det mig att Levertin måhända kunnat stanna
vid frågan om förhållandet mellan Bellmans improvisation,
vilken han behandlar — och om vilken Lamm anmärkt,
att där skönjas spår av 1600-talets impressionistiska maner
— samt den konstnärliga utarbetningen. Det är dock ytterst
intressant att se, hurusom t. ex. det första utkastet till
»Fjäriln vingad» (som meddelats av Björkman 1892)
avviker från den slutliga redaktionen och med vilket makalöst
sinne för det enkla och naturliga uttrycket skalden här
avlägsnat konventionella vändningar. Detta lämnar ett
synnerligen viktigt bevis på hans avvägda förfarande och
hans medvetna konstnärliga omsorg — samt lär oss, att
han ingalunda var någon orgiastisk improvisator.2
1 Redan i den förra essayn hade framhållits, hur Stockholm,
om Bellman besjungit det, dock även rikligt återgäldat honom det
— genom att ha upptagit honom som sin, genom sin aldrig
slutande kärlek och beundran. Detta är vackert, men, i förbigående
sagt, en rent fransk litterär vändning, som bl. a. kan påträffas
här och var hos Sainte-Beuve och hans efterföljare.
2 På tal om de gamla beståndsdelarna i Bellmans
naturbeskri-vande lyrik polemiserar Lamm emot Levertins uppfattning att i
det berömda »Aftonkvädet» (Ep. 32) med dess »— nu somnar jag»
skulle röjas ett medvetet »skälmeri», alldenstund sådana kvälls- och
nattskildringar ofta slutade med att skalden gick till kojs, såsom
t. ex. Gyllenborgs »Vinterkväde». Men det är dock en stor
skillnad: .man må blott jämföra Gyllenborgs högtidliga förberedelse
till »dvalan» med denna korta och plötsliga nick. Dock, även om
jag tror att man här kan finna någonting spjuveraktigt, är jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
