Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
detta en väldig intellektuell ansträngning för en
icke-specia-list — och en hänförd inlevnad i dikten med dess oerhört
sammansatta bevisföring och stenhårda stil. Starkare
koncentrerad än andra teckningar, framhäver denna också
starkare det etos, som fyller en sådan tankekonstruktion och en
sådan lagbunden harmoni: fast byggd av sinnliga element,
är den, vill Levertin säga, genomsusad av idéns luft och
resande sig mot oändligheten binder den icke själen vid
stoftet. Det är denna tanke, som ger essayn dess
storstilade linjer och dess djupa patos. Den står på sitt sätt
ensam i Levertins alstring.
Ensam, men på ett helt annat sätt, står ockå den, som
följer efter i »Diktare och drömmare», om Dantes »Vita
nuova». Det är en fullständig litteraturhistorisk studie över
Dantes ungdomsverk med alla dess poetiska och filosofiska
förutsättningar, bland vilka Levertin rör sig med fullständig
säkerhet och förstahands kännedom. Det egna han ger är
en makalöst känslig analys av själva den utveckling Dante
genomgår i sitt förhållande till Beatrice: naturligtvis
betraktar han detta såsom verkligt, och med en psykologisk
finhet, som knappast någon av diktens otaliga tolkare nått,
söker han redogöra för hur Dantes jordiska känsla
småningom strävar till att förandligas, under ständig kamp mot
de hinder, som stoftet uppreser. Dessa slutsidor äro själva
en enda dikt, krönt av en lovsång över kvinnans kärlek, så
oändligt mycket högre än mannens: förgäves längtar han
själv att älska och dyrka som hon.
Av utländsk litteratur är det dock, för gångna tider
som för närvarande, den franska, vilken Levertin ivrigast
läser och bäst känner. Det framgår av hans boklån, att
han redan som helt ung hade satt sig in i olika delar av
fransk litteratur från den yngre medeltiden och början av
nyare tid — jag talar nu icke om specialstudier för
avhandlingen — bättre än mången romanist av facket. Han skriver
om Franqois Villon med anledning av Gaston Paris’ bio-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
