Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
spårar icke i hans framställning att han skulle nära anslutit
sig till någon fransk kritiker. Han citerar dem alla, men han
har sitt eget sätt att se. Man skulle tro, att han för den
fransk-klassiska tragedin lärt sig något av Brunetiére:
måhända, särskilt om Racine, men det är då alldeles allmänt,
det finnes ej en mening, som skulle tyda på direkt
påverkan.1 Samme författare betonar hos Voltaire dennes
»respekt för det mänskliga livet» — men Levertin talar om
samma sak med ett helt annat patos och behövde icke gå
till Brunetiere för att komma underfund med den. För
Voltaire närmar sig nog Levertin mest Faguet, men han
polemiserar också mot denne. Sainte-Beuve har självfallet
givit honom mycket för hans teckning av Pascal — och
kanske är det genom »Histoire du Port-Royal», vilken han
tidigt läste, som han först hegynte svärma för den tänkare,
han av alla ställde högst; men i allt vad han säger om
Pascal är där dock liksom en annan, högre anda, än i
Sainte-Beuves rätt realistiska framställning, och de drag han lånat
äro yttre. Och så är det allt igenom. Samvetsgrann
prövning och åtminstone egen form för uppfattningen, även där
denna går ihop med andras, brister aldrig hos Levertin.
De vältaliga sidor, på vilka han behandlar Corneilles
»Cinna» och »Polyeucte», framhållande med hög och
uppriktig patos, huru i dessa dramer »människolivet i dess
största gestalters största och mest betydelsefulla ögonblick»
träder för vår syn, visar bättre än något, huru långt
Lever-tin var från de konventionella omdömena och hur han
förstår att ställa allt i dess riktiga dager. Ty även här är
han historiker: han ser i Corneilles dramer just det slutmål,
dit det franska dramat strävade, och han ser i dem
förverkligat det stora seklets uppfattning av den mänskliga
storheten och dess djupa konflikter. Av annan art blir den
kanske ännu märkligare behandlingen av Racine. Där läser
1 När Levertin fyndigt sammanställer Racines och Ludvig
XIV: s utseende med att ingen så väl representerade seklet som
de två, med undantag av Bossuet, så har han för sistnämnda
sats visserligen ett mönster hos Brunetiére; men han utför det
annorlunda och bättre.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
