Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men i detta sammanhang karaktäriserar han också
romantiken såsom den, vilken danat den moderna
mänsklighetens känsloliv samt de vetenskapliga teorierna från
1800-talets mitt såsom basen för hela det moderna livet och
botten för hela skönlitteraturen. Hopsmältningen av dessa
två stora faktorer, här närmast uppfattade historiskt,
återkommer han mer än en gång till: Flaubert är för honom,
såsom redan ovan sagts, det mäktigaste uttrycket för denna
förening av romantik och modern vetenskap, därför även
hans djupa beundrans och vördnads föremål, ty själv ville
han ju också i sig se romantikens fantasi och känslovärden
kröna med deras drörnglans alla de fasta positioner, vilka
adertonhundratalets vetenskap erövrat åt livsåskådningen.
I inledningen till föregående kapitel ha citerats några
uttalanden av honom om vetenskapens otillräcklighet. De
äro betecknande också för hans syn på litteraturen. Och
mest betydelsefullt synes mig ett, som kan anföras i detta
sammanhang. I uppsatsen om Edmond de Goncourt från
1896 (»Diktare och drömmare») talar han, starkt vädjande
till den egna erfarenheten, om den tid, då mången tycktes
besviken att icke i vetenskapen finna den rätta lösningen
på alla frågor, men hoppas med anledning därav, att lära
sig den resignation, som är allt naturstudiums summa —
»ty den undergivenheten med klar blick och kall panna är
dock det enda manliga». Här förkunnar han alltså tydligt,
att han själv kommit bort från sin egen och sina jämnårigas
och medsträvares tro på vetenskapens allena saliggörande
makt, och att vetenskapen själv bibragt honom denna
resignation. Bröderna Goncourt stå kvar på den
ståndpunkten, tillägger han, och där ligger svagheten i deras
skönlitterära konst.
Endast skenbart motsäges detta av att Levertin
så ofta i vetenskapens namn bekämpar en svamlande
mystik, som i oklara spekulationer söker svar på
framtidens hemligheter — vare sig det gäller
Strindberg, franska dekadenter eller Meresjkovski. Detta är
någonting annat: sådant var att avsätta vetenskapen från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
