Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
om historisk diktning från 1905 (»Essayer I»), De innehålla
vittnesbörd om hans innersta uppfattning av diktens mening
och mål och ett slags bekännelse om den process, genom
vilken han själv som skald såg förgångna tiders
personligheter taga liv och förvandla sig till uttryck för idéers
växlingar — här igenkänner man rätt tydligt Sainte-Beuve. På
samma gång samla dessa personligheter hos sig drag av den
diktandes subjektivitet, och denne, i vars ådror, som i allas,
finnas arv från oräkneliga släktled, hör »genklang av sekler och
riken» sorla inom sig, som oceanen brusar i snäckan. Detta
sista exemplifierar Levertin med en intressant och oändligt
personlig erfarenhet: »Jag läser i Augustini bekännelser...
den sorgsne sensualistens typiska ungdomssaga ... hur han
som ung rhetor lekte frasernas lindansarlek, tills tanken
hisnade och det svartnade för ögat, hur han i smärtsam
vällust hällde tunga droppar av poesiens olja på sitt brösts
förtärande sinnesglöd... och allt synes mig välbekant som
blott mitt eget outsagda och fördolda. Efter sexton
hundrade år kan än den sorgsne sensualisten i detta, intill själva
berättelsens blandning av lidelsefullhet och sjuk sötma,
återfinna sig själv.» -— Men för detta starkt poetiskt
betonade hävdande av den historiska diktens berättigande, dess
lockelser och naturlighet, vilket för övrigt går hand i hand
med ett påvisande av hur all historisk personskildring mer
eller mindre dock blir dikt, ligger ju ytterst till grund just
skillnaden mellan vad Levertin menar med
verklighetsdiktning och fantasidiktning. Han börjar nog så
uttrycksfullt hela sin framställning från dem, vilka tro på att
Homeros’ ord om en levande daglönares företräde
framför en död Achilles också gälla det andliga och för vilka
»en dikt om en levande åkare är värdefullare än den om en
död Cæsar». Han utför, hur Dante är för honom verkligare
än grosshandlaren i huset mitt emot, hur ögonblicket, då
regndroppen speglar aftonljuset, icke alls är mindre
verkligt, än vad han sekunden efteråt drömmer om en
sommarkväll i en försvunnen stad, och en fantasi om Semiramis’
trädgårdar lika handgriplig som Djurgårdens Bellmanspark,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
