Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i vilken han vandrar. För övrigt: en diktares upplevelse
förvandlar sig ju till historia och svepes i silvertöcken redan
när han tecknar upp den, poeten kan aldrig tävla med
fackmannen i noggrann verklighetsskildring, och »dikt är
överflyttning från det vardagliga, omklädsel till det festliga,
ortförändring och luftväxling». Hur mycket mot allt detta
än kan invändas och blivit invänt, sammanfattar det i
alla fall det väsentliga av Levertins rent romantiska estetik,
sådan den utvecklat sig i hans mognaste ålder.
Överensstämmelsen med Pepitas andre fader är för övrigt
alltför märkbar, och en del av det som just citerats, tyckes
hava kunnat stå i »Hans Alienus».
Här saknas visserligen varje uttalande om den
subjektiva känslo- och stämningsdiktningen, och man skulle
hava intrycket av att den är utesluten, om man icke
mindes, att det nu endast är fråga om ett försvar
för den berättande dikten med historiska ämnen. Efter
»Pepitas bröllop» talar Levertin egentligen sällan om den
subjektiva poesin. Trots att han ju själv i sina essayer
ständigt söker få tag i människan, har han icke några
alltför bestämt avfattade fordringar på, att denna metod
skall följas av alla. När han 1902 anmäler Poul Levins bok
om Victor Hugo, invänder han mot dennes metod, vilken
blott vill komma åt verket och föga frågar efter
människan bakom det, att ett sådant kritiskt betraktelsesätt
kan förklaras genom det missbruk som begåtts i den
psykologiska undersökningens namn men att det dock
»alltid blir en fråga, huruvida skalden — särskilt lyriska
skalder — som dikta med sina personliga upplevanden,
verkligen för en forskare kunna bevara något i sträng
mening fridlyst enskilt liv». »Mer än en skald,» tillägger
han egendomligt lamt, »har av sitt kall drivits att på
konstens offentliga altare hänsynslöst offra sin enskilda
tillvaros hemligheter.» Kritikern kan ju då ej låtsa, som
om han icke visste varifrån allt detta kommer, vilket
skalden låter falla på sitt offerbål.
Vi hava sett, och beläggen kunde mångfaldigas, huru
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
