Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
avståndstagande från innehållets betydelse — och till
innehållet höra väl jnst »tankarna». Denna fråga bör dock
fortfarande skärskådas i ljuset av Levertins egna yttranden. Att
formulera den såsom här gjorts bringar kanske icke
tillräcklig klarhet, ty för några innebär teorin utan tvivel mer,
än vad här avsetts, eller, med andra ord, några betrakta
varje slags konstverk, varur icke omedelbart en lära kan
dragas eller, låtom oss hellre säga så, vars innehåll icke
med tillräckligt eftertryck synes beröra tillräckligt viktiga
livsvärden, såsom »konst för konstens egen skull». Det är
för den skull kanske lämpligast att med användning av
Levertins egna ord i en uppsats, där han utförligast
behandlar detta spörsmål, tala om konstens och livets
inbördes förhållande. Låtom oss då först se, vad han i denna
uppsats -— skriven 1901 med anledning av Qeijerstams
bok »Kvinnomakt» (nu i »För och mot») — säger.
Qeijerstam riktar i den långa inledningen till sin
berättelse ett anfall mot dem, vilka förfäkta den konstnärliga
formens sak, hävdande, att livsinnehållet ensamt är det
avgörande vid bedömande av konst och att det är
»konstnärernas mänskliga fulländning och icke konstverkets, som
bestämmer arbetets värde». Han låter sitt språkrör först
klandra, att tiden fjärmar människan från konstverket.
Levertin visar hur oberättigad en sådan klagan är i en
tid, då just litteraturhistorien mer och mer blivit skildring
av människoliv, kritik mer och mer människoanalys. Han
framhåller, i överensstämmelse med ett uttalande om
samma sak, vilket ovan citerats, att man snarast kunde
låta ett klander gå i motsatt riktning, d. v. s. träffa dem,
som ursäkta halvgångna och fragmentariska arbeten med
häntydningar på egenskaper hos konstnären, vilkas tillvaro
är problematisk nog. Fastän långt mer svårlöst, borde
dock frågan om förhållandet mellan innehåll och form icke
mer kunna ställas såsom Geijerstam gjort det, alltså från
synpunkten av dessas motsats. En verklig diktare ser,
liksom en målare, sin idé från skapelseögonblicket i en viss
form, och just denna oskiljaktighet mellan tanke och form
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
