Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ar den konstnärligt fullgångna formen absolut villkor för
att verket skall göra intryck av konstverk. Bedömas skall
det sålunda från synpunkten av denna harmoni — och här
tjäna Geijerstams böcker med deras blandning av memoar
och fantasiskapelse såsom ypperligt underlag för en
exemplifierande granskning. Vad åter beträffar konstverkets
värdestegring på grund av innehållets beskaffenhet, så
hänvisades redan ovan till Levertins fordran på ett förtätat
tankeinnehåll. Att han emellertid ingalunda är likgiltig
även för andra värden, har han med tillräcklig tydlighet
i ett par bokanmälningar uttalat.
När han 1898 skriver om Edvard Brandes’ roman
»Lykkens Blændverk», klandrar han, milt och bestämt,
författarens krassa och oerhört pessimistiska sätt att fatta
kärleken och anför själv hur t. o. m. en så prövad man
som Musset i all besvikelse förstod att hålla kvar minnet
av det vackraste kärleken givit. Med andra ord, han finner
arbetet lida av en väsentlig brist — framställningen verkar
blott »till två tredjedelar sann» — därigenom att ett
livs-värde är uteslutet eller en livsfaktor betraktad från en
alltför ensidig synpunkt. Visserligen skyndar Levertin att
tillägga — vi må här minnas, att Edvard Brandes var
hans nära och högt beundrade vän — att hans reflexioner
intet innebära av estetisk kritik, att dylika
meningsskiljaktigheter strängt taget hava föga med rent litterära
omdömen att göra, samt att romanen »som ren konstskapelse»
står det fullkomliga nära »i kompositionens säkerhet och
logik». Detta ger, det kan icke nekas, knappast en
föreställning om, att han här skulle hava tillämpat de grundsatser
han, såsom vi just sett, ett par år senare förkunnade. Men
motsägelsen är endast skenbar. Han anser nog hos Brandes
form och innehåll fullständigt täcka varandra och boken som
konstverk från den synpunkten oklanderlig; men den
»principiella uppfattning», varom han talar och vari han
betonar sin olikhet från författaren, låter honom likväl
giva verket en lägre plats i rangskalan, just för att det
saknade en syn på livet, som för honom var betydelsefull.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
