Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
moralisk avsiktlighet, direkt eller indirekt, öppen eller
maskerad, död last.»
Efter allt vad här ovan citerats bör innebörden av denna
sats emellertid framstå klar: med den »moraliska
avsiktligheten» menas någonting som är utanför diktarens
konst-närspatos; är detta med och ligger det etiska där — som
hos Ibsen och Tolstoj, som i »Crainquebille», som han
velat hava det hos Söderberg — då blir saken en helt
annan.
Vi få för övrigt tillfälle att med anledning av några
enskilda fall ytterligare sysselsätta oss härmed. 1 detta
sammanhang må blott sägas, att den oinskränkta dyrkan
Levertin ägnade konsten, hans absoluta fordran att ett
konstverk skulle präglas av det högsta kunnande, hans
oförbehållsamma glädje varje gång han såg en författare
äga en sådan makt över sina medel — allt detta kunde
naturligtvis skapa en missuppfattning. Det kunde se ut,
som om tillfredsställelsen över det rent litterära
överskuggade allt annat. Detta var icke fallet. Levertin gick
ut från den enkla sats som formulerats av den kritiker,
vilken mest hållit på diktens moral, Brunetiére: »Jag
förstår att man icke förlägger hela poesin i hantverket; men
jag förstår alls icke att, när det är fråga om en konst,
man icke alls tar själva konsten med i räkningen. Då är
det ju enklare att med ett slag tillintetgöra all verskonst;
vill man det icke, må man tala med aktning om dem som
innehaft dess hemligheter.»1 Detta gäller naturligtvis också
all annan konst, däri medräknad prosans. Såsom vi sett,
sökte Levertin i diktverket liksom i konstverket över huvud
en fullständig harmoni mellan form och innehåll, men liksom
han förklarar, att all förslappning i formen också är tecken
på förslappning i tanken, så verkar å andra sidan en svaghet
1 Man må härmed jämföra också Brunetiéres polemik mot
Diderots enligt hans uppfattning litterärt-följetonistiska konstkritik
och hänvisning till de teorier, som i akademin uttalades av
konstnärerna själva, varvid Brunetiére återupptar den yngre Plinius’
bekanta sats: »Om en målare kan ingen annan än en yrkesman
döma» (Revue des deux mondes 1883, cit. av Levertin i hans
uppsats om den franska klassicitetens konstlära).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
