Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i idéinnehållet att formen, även där den till det yttre kan
te sig huru skicklig som helst, uppträder endast såsom ett
glänsande skal.
De lyckliga, vilka på förhand precis veta, hurudant
ett innehåll skall vara för att hålla provet, vilka moraliska
livsprinciper det skall uttrycka för att verket skall vara
fullmåligt o. s. v., dem kan ju en kritiker förefalla
svävande och principlös, när han ur allting tager det bästa,
så mycket han kan söker följa författarens avsikter och icke
tyckes bry sig om någon fast grundsats utom fordran
på formens mognad. Levertin hade säkert själv varken
velat eller kunnat fastställa, vad som i fråga om det etiska
innehållet skulle tillvinna sig hans godkännande och vad
icke. I allt, där stora mänskliga lidelser komma till
uttryck, där en personlighet spåras, som höjer sig över det
vardagliga, där det finnes ett djupt patos, som strävar till
syntes av tillvarons problem och tankar, som bringar vår
reflexion över livets förhållanden i rörelse, ser han ett
innehåll, vilket är konsten värdigt och måste respekteras.
Ja, han går så långt, att han ber dikten om en strimma av
ljus i all den tröstlöshet som råder. »Alla vörda vi
domedagens skoningslösa allvar,» säger han med anledning av
Ibsens »dikta är hålla domedag över sig själv». Men när,
såsom hos Strindberg, allt som är lågt och smått
triumferande drages fram och ensamt hat och själviskhet föra
ordet, där begära vi av poesin »en smula ädelmod, en
smula storhet, ett skimmer av det, som låter oss drömma
att människan kan häva sig över sig själv och mitt in i
tvivlet på allt ännu viska till sig själv kärlekens credo.»
Kärlekens — människokärlekens menar han, humanitetens,
finkänslighetens, hänsynens, kärleken till det som är det
bästa hos oss och som dock ännu finnes...
Få ställen i Levertins kritiska uppsatser ge en lika
stark föreställning om vad han menar med ett livsvärdes
upphöjande till konstnärligt material, som det han säger
i sin redan citerade anmälan av Edvard Brandes. Det är
så betecknande också för att det gäller kärleken, vars
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
