Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som en åsknatt, tyngd av blixt och mörker, det sublima och
hemska skådespelet om Herkules, som snärjes i trådarna
från Omphales spinnrock; »1 havsbandet» är trots sina
löjligheter gripande. Detta är allt Levertins egna ord:
att det icke är några banala prydnadsiadjektiv, utan ett
uppriktigt menat, oförbehållsamt givet erkännande, därom
kunna blott de diskutera, som med flit vilja förvränga hans
tankar.
Helt annat blir hans omdöme om »vetenskapsdiktaren».
Han medger att det i boken som föreligger strålar »av
gnistor från en ständigt brinnande tanke, brusar av infall
från en evigt jäktande intelligens», man kan aldrig se över
axeln Strindbergs fantasis fruktsamhet på idéer och
hypoteser, hans förstånds sinnrikhet i att söka bevisa dem,
hans själs mäktiga håg att brottas med problemen. Levertin
säger om fantasin »På kyrkogården», att den är
beundransvärd och »verkar som en av dessa sällsamt formade stenar,
man hittar i eruptiva trakter och vilka berätta oss om
heta springfloden, vilda utbrott och brusande
omvälvningar». Är det icke en makalös och träffande bild, och
vem kan påstå, att han sagt mindre än vad han bort?
Men vidräkningen med Strindbergs vetenskap är icke desto
mindre sträng och rättvis. Den »motsägelselystna
misstänksamheten» betecknar Levertin såsom dess urgrund.
Strindberg tror att vetenskapsmännen bilda en sluten orden,
dit ingen insläppes, som ej passerat graderna. Han
underkänner årtiondens och århundradens mödosamt kontrollerad
forskning och tror sig med ett inbillningens lekfulla hugskott
lösa vilka frågor som helst. Det skall icke bland
vetenskapsmän finnas någon, som ej underskriver detta
Lever-tins omdöme, och vad Strindberg efteråt i sina »blå böcker»
producerat i fråga om naturvetenskap, språkvetenskap och
mycket annat är så frapperande naivt och vittnar om en
sådan okunnighet och brist på de elementäraste
förutsättningar, att det omöjligt kan tagas på allvar.
Därpå kommer Levertin till »mystikdiktaren». Här
säger han många sanna ord till förklaring på att mänskorna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
