Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
diktarens förtvivlan. Men att detta icke sågs av alla,
berodde just på, att Strindberg genom sitt pockande och
trätande framställde sig själv i ett så ofördelaktigt ljus
och så sällan höjde sin egen kamp till det plan, där man
kunde förnimma ett verkligt tragiskt återljud av hans
brottning med ödet. Jag tror att också Levertins hållning mer
berodde härpå, än såsom Landquist förmodar, på hans
»motvilja mot det moraliska problemet» och det, att han
över huvud var främmande för Strindbergs religiöst etiska
utveckling. Denna var, sanningen att säga, oändligt svår
att överskåda för vem som helst, och om Levertin tog detta
moment i den meningen ytligt, att han ej såg så mycket
etiskt djup i alla dessa en sjuk själs uppenbarelser, så
var han, som sagt, ingalunda ensam därom. Vi få icke
bedöma efter det avstånd, från vilket vi n u se företeelserna!1
1 sin anmälan av »Vid högre rätt» återkommer Levertin
till den ständiga sammanblandningen av »utomordentligt
snille» och oförfalskad plebejisk naturmänniska som finnes
hos Strindberg, men nu återför han den på »den nordiska
folktypen med de blåaste oändlighetsbehov och de
simplaste instinkter i evig osmält blandning». Förträffligt säger
han, att, liksom hos Rousseau och Tolstoj, denna djupa
poetiska naturbotten giver honom en profetisk hänsynslöshet,
som är hälften av hans styrka. Fri flykt och ren, blå eter
1 I sin nyss citerade uppsats sökte Hellen Lindgren förklara
»Inferno»-stämningarnas uppkomst och psykologi genom att ställa
dem i förbindelse med tidens sönderslitenhet och den moderna
människans hjärnliv, »som aldrig kan sova», samt den lidande
fantasimänniskans självgisslande. Strindbergs storhet är att han
upptäckt var den kroniska tidssjukdomens rot sitter, i orons och
hemlöshetens ande som ej har bo »sedan idealets tomt är avbränd
i brytningen mellan gammal och ny tid». Han är teoretikern, men
icke läkaren. Lindgren medger emellertid, att hans fantasier
äro av delvis ganska barnslig art och att hans fruktan och
vanmaktskänsla gentemot yttervärlden tog form av förföljelsemani.
— Denna essay, som har många goda uppslag men lider av
alltför vidlyftig dialektik, bedömdes av Levertin såsom alltför
beundrande och välvillig, emedan bakom Strindbergs alla andliga
attityder ligger icke blott den psykologiska utveckling som tecknats,
utan också »en tankens ytlighet, som snurrar kompassen runt utan
att stänna i något väderstreck». Strindberg hör mer till tankens
geniala äventyrsriddare än till de verkliga tänkarna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
