Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
scenerna höja sig på teatern till något mer än detta, och den
»undervisande folkskollärartonen» som han klandrar stör
väl icke så mycket. 1 detta »regissördrama», såsom Levertin
kallar det, finnas givetvis scener av ren yttre
teatraliskhet, men folkets stora roll har dock ett djupt organiskt
berättigande och utgör en nödvändig bakgrund för hela
händelseförloppet. Detta har Levertin knappast sett, liksom
han, förunderligt nog, icke alls omnämnt den gripande
pestscenen. Jag tror att Levertin i grunden icke hade någon
utvecklad blick för vad i ett drama kunde fylla scenen med
handling. Visserligen borde ett gott verk för scenen också
verka gott vid läsningen, men man upplever likväl ofta en
egendomlig skillnad i intrycken, och ett stycke, som är
ämnat att framställas i tal och i handling, fordrar likväl
av läsaren, för ett riktigt bedömande, en viss förmåga
att höra och se genom texten. Och med allt sitt fina gehör
för den psykologiska skildringen och de rätta tonfallen
saknade Levertin dock avgjort sinne för det dramatiska.
Med mera vägande tyngd tyckes mig klandret av
bristerna i »Gustaf Adolph» träffa — det är fråga om’ ej
mindre än »det otroliga lättsinne och den oerhörda brist
på genomtänkthet och allvar, med vilka han diktar». Men
fastän Levertin har så starka ord för stillösheten och
saknaden av konstnärlig överarbetning, prisar han skildringen
av konungen som fylld med stor skönhet och vemodigt djup,
och höjande sig i slutet till grandios melankoli; i
soldatuppträdena utvecklas en »i många avseenden
beundransvärd gestaltningskraft», en berusande friskhet och
omedelbarhet, och replikernas språkliga genialitet är rent
oförliknelig. När stycket tolv år efter denna anmälan
uppfördes i Stockholm, blev, att döma av kritikerna, just det
ofantligt ojämna i behandlingen, med dess många döda
ställen, orsaken till att det icke upplevde mer än ett dussintal
föreställningar.1
1 I december 1903 uppfördes det första gången i Berlin och
led ett formligt fiasko (delvis på grund av det dåliga spelet), jfr
korrespondensen av Verner Söderberg i Stockholms dagblad och
John Hertz i Sv. D. I sistnämnda tidning (7 dec.) försvarade
Strindberg sitt stycke.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
