Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mycket strängt är Levertins omdöme om »Dödsdansen»,
och hans uttryck, att stycket är »en plump, långsam och
tråkig träskodans, som icke kan gripa eller fängsla», har
starkt klandrats. Bilden är kanske icke lyckad. Dramat
har dock, såsom Levertin själv medger, en »ohygglighetens
energi», särskilt i början »med dess ypperligt iscensatta
interiör och förfärande starkt givna bild av ett tröstlöst
hem». Och hela första akten verkade, synes det, när stycket
uppfördes både på Intima teatern och hos Reinhardt,
alldeles mästerlig och utomordentligt spelbar. Det sades
även av kritiken, när andra delen spelades, att handlingen
där syntes fastare knuten än i förra delens senare hälft
samt mer omväxlande. Träffande har August Brunius
anmärkt, att även hos den intellektuelle åskådaren »en
viss kamp mot en instinktiv motvilja» gör sig gällande.
Huruvida dramat ter sig »mäktigt och gripande» —- såsom
för Landquist och flera andra —- eller motbjudande såsom
för Levertin, det beror på, i vilken grad man lyckas besegra
denna instinktiva motvilja mot dess brutalitet och nöja sig
med att beundra den diaboliska skicklighet, varmed de
två huvudpersonerna gjorts så vidriga. Det lyckades icke
Levertin, vilken ej sett stycket på scenen, och han såg
kanske för litet av den väldiga gestaltningsförmågan och
studerade sig icke in i diktarens tankegång. Men
fullständigt rätt har han däri — vilket även Sven Söderman
i sin kritik vidlyftigare utfört — att det mystiska inslaget
icke fått den form det krävt.
Levertins anmälan av »Sagor» är flyktig och saknar
följdriktighet. Efter att högt hava prisat »den storartade
soldatsagan» »Gullhjälmarna i Ålleberg» och fåfängt i det
övriga sökt en pust av dennas anda, slutar han dock med
att dessa sagor i fråga om glöd och diktarkraft tillhöra det
bästa Strindberg på länge skrivit: hans konst griper oss
åter med sin genialiska impressionism. — »Ensam» synes
honom på långt när icke så god. Han ser i den alltför
mycket en ny bekännelsebok och hakar sig fast vid några
22. — Levertin. II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
