Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vännerna förverkliga ett program, vilket var iner konungsligt
än konungarnas eget!
För övrigt tillägger Levertin, det må gärna erkännas,
i denna första artikel några drag till diktarfysionomin,
vilka fullständiga den. Främst varierar han lyckligt
förteckningen på kardinalegenskaperna: en orädd och
visionär inbillningskraft, en flödande, ursprunglig berättargåva
och en känslans rikedom, som skänker allt, levande och
dött, »ett famntag av djup och mild mänsklighet». Vidare
förmågan att i harmoni upplösa de största dissonanser.
En viktig egenskap framhålles: att denna författarinna, som
de stora förtäljarna, diktar episkt och cykliskt. Mortensen
har i sin lilla förträffliga bok om Selma Lagerlöf
upptagit detta och påpekat, att hon efter Runeberg är den
första egentliga epiker i svensk litteratur. Ffennes
framställningssätt kallar Levertin antropomorfiserande — ett
för-mänskligande av allt, till och med abstrakta begrepp — och
faran för sentimental konstruktion, vilken hon på långt när
icke alltid undgått, påvisas med rätta. Huru hon dock
emellanåt kan få en nästan mystisk styrka och åskådlighet
över dylikt, intygar scenen med fru Sorg i »En
herrgårdssägen» — »det förefaller lika naturligt, som det vore fru
Pettersson, som kom». Exemplen hade kunnat mångfaldigas,
och i själva verket ger Levertin i sin recension av »Herr
Arnes penningar» nya.
Viktigare är emellertid den historiska undersökningen,
vilken omfattar både verklighetselementen i romanen
och källorna för Selma Lagerlöfs konst. Det är bland
svenskar Almquist, därefter Björnson — hennes två
egentliga läromästare. Därtill ännu isländsk sagolitteratur. Men
det finnes starka inslag av 1830—40-talens roman både
i Sverige och annorstädes, sådan den odlades av Eugéne
Sue, fru Carlén och Blanche; Levertin nämner ej mer, såsom
i brevet till Heidenstam, Herman Bjursten! Flera andra
författare ha nämnts, Shakespeare, Goethe, Andersen,
Tégner, Runeberg, Carlyle med sin historiska prosa. Alltför
tydliga äro, synes det mig, dessa inflytelser icke; men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
