Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bild! Mon Levertin går mycket djupare. Han analyserar
denna tillvaro, som gick under på sammanblandningen
mellan immateriell och materiell verklighet, på
föreställningen att ej blott konsten, men också konstnären lever
för ett självändamål, som en blomma eller en staty tyckes
vara till för sin egen skönhet. »Han ville leva som om
Oscar Wilde betecknade en med konst uppdriven ny
orkidéart, vilkens utsökt sällsynta form och färgskiftningar
behövde icke blott den mest utvalda jordmån, temperatur
och vattning, men vätskor av upplösta pärlor och hemliga
gifter för att upprätthållas. Men en människa är icke en
orkidé, och allra minst en förkunnare, som ständigt lär
av andra och lär andra, en man infogad mitt i
samhälls-kedjan, själv beroende av dess länkar och ingripande i
dem. För självändamålets lidelsefullt blint omfattade, falska
och ödesdigra illusion var det Oscar Wilde gick under.»
Detta lär en närmare betraktelse av hans skrifter. Levertin
granskar hans estetiska läror och deras tillämpning i hans
diktverk: överallt är han borta från det verkliga livet —
endast balladen från Readings fängelse utgör ett stort och
lysande undantag — överallt är han skådespelaren som
förkunnar från tiljan, blott att stycket alltid är hans eget.
Han tillhör de grekiska sofisternas släkte med sitt behov
av undrande och beundrande publik och sin esteticims
predikan. Men han blev själv sin läras, den estetiska
paradoxens offer att konsten, förklädnaden, representationen
skall tillämpas på livet, skenet få välde över verkligheten.
»Hans ödes symbolik blev en annan och djupare: den att
ingen människa och ingen makt i livet är självändamål
och kan suveränt, såsom av ett passivt material, begagna
sig av världen. Endast livet självt är sitt eget ändamål,
men ingen av dess delar, varken stora män eller stora
makter.»
Levertin tager alltså det bestämdaste avstånd från
Wildes esteticism, icke blott som sådan, men också
principiellt. Redan tidigare har han i uppsatsen skrivit något,
som jag hade bort citera vid frågan om hans förhållande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
