Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sig-, och helt säker var han icke heller på sin kompetens.
Men efter 1805, då han under en utrikesresa skildrade
några konstföreteelser han sett, och ända till 1905, då han
skrev om Edelfelts väggmålning i Helsingfors’ universitet,
förgår det knappast något år, under vilket han icke
publicerar någonting om konst. Självständiga och betydelsefulla
inlägg i konstforskningen gör han dock blott genom tvenne
arbeten: det första och största är hans verk om N.
Lafren-sen d. y. och förbindelserna mellan Sveriges och
Frankrikes målarkonst under 1700-talet, det andra hans
uppsatser om den stora 1600-tals etsaren Jacques Callot från
Nancy. Förstudierna till Lafrensen voro, enligt Levertins
vana, så omfattande, att de sträckte sig över långa tider
före denne och ett vitt område kring honom: ur detta
material växte fram en räcka mindre publikationer; men
anteckningsböckerna visa, att allt icke uttömts med vad som
hann göras färdigt under det korta livet.
Någon kritik av samtida konst utövade Levertin icke,
med undantag av vad han skrev om ett par enstaka
personligheter. Rörande den svenska konstens nya uppsving
under 80- och 90-talen har han många gånger yttrat sig
med beundran, särskilt betonande vad densamma lärt av
fransk konst. Mot naturalismen i konsten gör han
senare sina förbehåll, såsom han gjort dem i fråga om
litteraturen. Men några enskilda konstnärer har han icke
bedömt, annat än då han tillfälligtvis träffat arbeten av dem
på utländska expositioner. Hans prosafantasi över Ackes
tavla »I skogstemplet» (»Sista dikter») bevisar blott, att
denna målning skänkte honom stämning och inspiration.
Bland yngre svenska målare hade han en särskild
förkärlek för Sager-Nelson.
Ehuru av vida ringare omfattning än Levertins
litteraturhistoriska forskar- och kritikergärning samt i följd därav
mindre personligt präglat, ger hans konsthistoriska
skriftställen dock en bild både av hans bästa forskaregenskaper
och av hans naturs särdrag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
