Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
riére och hela denna konst: »Alltid skall i en salong med
franska tavlor ett språk föras av en finhet och en
säkerhet, även in i vågstyckena, som ej kan existera annat än
efter generationers aldrig avstannade arbete. Det är
konstens blåa blod som talar, även när det kan tyckas
utspätt nog.» Några amerikaner beröra honom
synnerligen behagligt, framför allt Alexander Harrison, »den
yppersta naturpoeten på utställningen». — Bland tyskarna
har han låtit förleda sig till en oinskränkt beundran för
,Stuck, »en sekularkonstnär», vars »slutna, geniala och
lidelsefulla konst» fått till granne Kröyer, »den mest geniale
av alla medelmåttor», som med sin »ljumma
Klampenborgs-romantik» blir alldeles ihjälslagen av tysken! Stucks
»Synden» och »Vampyren» — vilka sedermera omtalas i
sammanhang med utställningarna i Miinchen — äro
»utomordentliga mästerverk». Hos den förra tavlan ligger halva
verkan i färgen med dess »hemska och skimrande toner av
ormfjäll, smaragd och svavel» och sedan vitheten i
kvinnans hy och rodnaden i hennes omättliga mun. »Det är
fulländat som dyster kraft, och ensamt ett helt poem kan
uttrycka dess förskräckande och trolska makt.» Den andra
ger en »martyrgestalt, som man måste gå till Ribera för att
finna motstycke till».
Ack, vad detta påminner om gångna tider! Hur
mången greps icke av denna litterära, demoniska och
vulgära konst, som till sitt tekniska biträde hade en kraftigare
och djupare färgskala än man var van vid, behandlad med
raffinerad skicklighet, samt en våldsam brutalitet i hela
framförandet, men som dock blev så efemär. Det tyckes
egendomligt att Levertin till den grad kunde förtrollas av Stuck,
han som dock på samma utställning står inför en Manet
— den stora tavlan med musikanten på ängen — och kallar
honom »den store revolutionären» (ehuru han icke säger
annat om själva bilden än att den är genomsyrad av
gammalt spanskt måleri), och som tjusas av engelska
landskapsmålares, som Fowlers, drömstämningar. Han talar
vidare om belgiern Ferdinand Khnopff, vars underliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
