Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
är med något av samma längtan efter att kunna leka livet
med klokhetens och hänsynslöshetens förenade leende, som
vår dröm böjer den heta pannan mot de brustna templens
vita kolonnstammar och mot den vita glatta väggpanelen i
ett rokokogemak». Men han medger — och detta är första
gången han gör det uttryckligen — att tiden icke hade
någon stor konstnär, någon av »de mäktiga själserövrarna,
för vilka man är lycklig att få kapitulera». Den svenska
rokokokonsten saknar allt vad tiden saknade, »orimligheten,
gränslösheten, naturens och människosjälens romantik»,
både våldsamhet och innerlighet, »händer sträckta efter
stjärnorna och händer pressade mot brösten». Men rokokon
har dock, som den hellenska antiken, livsvisdomens, den
kloka begränsningens och de vackra formernas harmoni.
Roslin, rokokons ledande svenske konstnär, hävdar åt sig
genom vad man av honom ser på utställningen, en större
betydelse, anser Levertin, än både samtidig och modern
kritik velat tillerkänna honom, och utmärkt roligt och
målande karaktäriseras hans förnämsta bilder.1 Ej ens den på
Roslins bekostnad alltför mycket prisade Wertmuller kan
allvarligt nämnas såsom hans rival: blott de tre
miniatyris-terna Hall, Lafrensen d. y. och Sparrgren kunna egentligen
ställas vid hans sida, och av dessa åter står Sparrgren högst
genom att han bebådar romantiken.
1 Det är upplysande för utvecklingen av Levertins stil eller,
kanske rättare sagt, för skillnaden mellan hans stil i olika »lägen»,
det journalistiska och det vetenskapliga, att jämföra t. ex. vad han
i denna artikel och i boken om Lafrensen säger om Roslins porträtt
av sin hustru på den bekanta duken. Här: »Böjningen på hennes
huvud och kropp berätta tusen saker om mjuk och vacker
kvinnlighet, och med förälskad ömhet har penseln smugit det gröna sidenet
kring en vit och avhållen gestalt.» Där: »Böjningen på hennes
huvud och kropp är av den mjukaste kvinnlighet, och med en
förälskad ömhet är det gröna sidenet svept kring hennes skuldra.» -—
För övrigt är den lilla polemiska udden i fråga om uppskattningen
av Roslin kanske riktad mot Looström, som i sin Konstakademins
historia (s. 330) säger: »Anklagelsen för ytlighet drabbar få av
denna konsts män i så hög grad som Roslin» och förmenar, att
människan sällan kom till sin rätt, endast det oväsentliga hos henne
(undantag göra blott porträtten av Ulrik Scheffer och Lovisa
Ulrika) samt underskriver Diderots omdöme: »ni åme, ni vie, ni
joie, ni vérité — un bon brodeur».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
