Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
22
ILLUSTRERAD BARNTIDNING
Hur de vexla, lifvets (iden,
Hur de skifta, sorgen, nöden —
Den Gud älskar, lyckan får!
Om ock himlen skyms den höga,
Höstar storma, vintrar snöga
Och af mörker höljs vårt öga:
Den Gud älskar, lyckan får,
Intet mörker honom når,
Ingen storm med honom rår!
Lyckan kommer! Barnet anar,
Ej hur hastigt lyckan går.
Ungdomsmodet lyckan spanar,
Prydd med rosor i sitt hår;
—X
M 3
„Lyckan kommer, lyckan går,fl
Allt för snart det pröfva får.
Men från lifvets djupa källa
Silfverklara vågor qvälla,
Och med fromt och ödmjukt hopp
Kan man leda deras lopp,
Leda lyckans silfvervatten
Genom sorgen, genom nöden,
Genom alla dunkla öden,
Genom skuggorna och natten.
Ty i lifvet och i (löden
Fast, orubbligt fast det står:
Den Gud älskar, lyckan får!
Mannen som hade en enfaldig hustru.
(Finsk folksngn.)
var en gång en bonde, som hade
a mycket enfaldig hustru. Han
hade lofvat en borgare i staden att sälja åt
honom en ko, och gjorde sig derför en
vacker dag i ordning att bege sig i väg med kon.
Men lians hustru ville ej låta honom gå.
— Du gör alltid af med så mycket
pengar på dina stadsresor, sade hon. Det är
derför bäst att jag går sjelf.
— Nå, gör som du vill, min vän,
svarade bonden, som var af ett godt och
vänligt sinnelag och höll hjertligt af sin
hustru, fast hon var så objelpligt enfaldig.
Hustrun hade aldrig förr varit i staden,
men trodde likväl att hon nog skulle komma
till rätta der. Hon hittade också
verkligen till den borgarens gård, som skulle
köpa kon.
— Nej, se på värdinnan, som besvärat
sig och kommit sjelf, sade borgaren artigt,
då han såg henne.
— Jag kunde inte låta min man komma,
sade hon, han gör alltid af med så
mycket pengar i staden. Derför kom jag sjelf.
Borgaren, som visste, att hennes man
var en förståndig och sparsam bonde, som
aldrig slösade bort sina pengar, tyckte att
det var mycket illa gjordt af henne att så
misstro sin egen man. Ilan beslöt derför
att drifva litet gyckel med gumman, till
straff för att hon trodde sig vara så
öfver-måttan klok och förståndig.
Han bjöd henne på middag och lät sätta
fram för henne de härligaste rätter och det
bästa vin. Gumman åt och drack, och drack
och åt, och så åt och drack hon igen, till
dess hon blef så mätt och så tung, att hon
somnade.
Nu lät borgaren sina tjenarinnor taga af
henne hennes kläder och i deras ställe kläda
på henne en fin och modern drägt, sådan
som fruarna i staden begagnade. Derefter
lemnades hon allena, och hon sof och
snarkade tappert, utan att veta, hvad som hade
försiggått med henne.
Men när gumman slutligen vaknade och
såg bur fin och grann hon var, blef hon
innerligen förvånad. Hon kände på sig med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
