Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4
JS 3
ILLUSTRERAD BARNTIDNING
händerna, hon bet sig i fiugret, hon
hostade och snöt sig, allt för att öfvertvga
sig om, att hon var vaken och ej drömde.
„Är det jag, eller är det inte jag?” det
var något, hvarpå hon ej kunde svara. De
granna och ovanliga kläderna förbryllade
henne alldeles.
— Jag skall gå till stallet, sade hon då
för sig sjelf. Vår liiist känner mig nog.
Han är så sedesam och stilla, när han har
att göra med mig, men mot främmande är
han alltid vildsint. På detta sätt får jag
nog veta, om det är jag, eller om det inte
är jag.
När hon nu gick till stallet och närmade
sig hästen, visade denna sig så ond och
vred, att hon var glad, att hon hastigt kom
ut derifrån igen. Hästen var nämligen ej
van att se de granna kläderna och kände
derför ej igen henne.
— Det der är högst besynnerligt, tyckte
gumman och beslöt att fråga borgaren och
hans folk om saken.
Men kvarken borgaren eller hans
folk-upplyste henne om rätta förhållandet.
Gumman blef nu allvarsamt orolig och
bekymrad. Det var för henne ingenting annat
att göra, än att bege sig hem. Der skulle
väl gårdshuudeu och barnen och hennes
egen, käre man känna igen henne, om det
var hon sjelf; men om hon var någon
annan, ja dä skulle visst hunden, som var
så ondsiut, skälla på henne, och barnen,
som voio så blyga för främmande, springa
undan och gömma sig, och mannen, som
var sä tyst och fåordig med obekanta, men
så vänlig och hjertlig mot henne, ej bry
sig om att säga åt heune ett ord.
Så tänkte hon för sig sjelf, der hon med
brådskaude fart vandrade hemåt längs
landsvägen. Ju närmare hon kom, desto
ängsligare blef hon till mods, och då hon
åndt-ligeu långt borta vid skogsbrynet såg det
kära, gamla hemmet, och ej mera visste,
om det verkligen var hennes hem, komrao
tårarna i hennes ögon. Knapt hade hon
hunnit in genom grinden, förrän hunden
rusade emot heime, slcälde med full hals
och ville rakt rifva henne i styckeu. Det
var riktigt med knapp nöd hou, skrämd
och förskräckt, kunde rädda sig in i
stugan. Barnen, som alltid förr brukade
springa emot och välkomna henne, gömde
sig nu för den granna frun, några bakom
spisen emellan grytorna, andra i knuten
bakom sängen. Mannen kände henne nog,
men han var så förvånad öfver all deu
grannlåt, hon hade på sig, att han ej kunde
säga ett ord. Hou märkte då, att hon var
främmande i sitt eget hem; deu trogna
hunden ville ju bita henne, de snälla små
barnen gömde sig undan för henne och
hennes man kände ej igen henne. Det var
således ej hon, det var någon annan.
Sorgsen och bedröfvad satte hou sig ned på
sängkanten och gret och snyftade bittert.
Detta kunde den vänlige mannen ej
fördraga, fastän han trodde, att hou hade
förstört till grannlåt alla de pengar, hon fått
för kon. Han tog henne på sitt knä
och klappade henne och frågade, livad
som händt. Hustrun berättade då, huru
borgaren hade bjudit henne på middag,
och hur hon hade ätit de härligaste rätter
och druckit det bästa vin, till dess hou
blifvit så tung och sömnig, att hon ej visste
af hela verlden; och huru hon, när hon
vaknade, fann sig klädd i de tina, granna
kläderna; och huru hon då ej visste, om
det var hon sjelf eller om det var någon
annan; och huru hon nu, då hästen och
borgaren och borgarens folk och
gårdshunden och barnen och hennes egen man ej
kände henne, märkte att det ej var hon
sjelf, utan att hon var någon annan.
Och så gret hon igen.
— Visst är det du, din toka, sade
mannen. Men hvar är kon och hvar är hästen?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
