Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Nej, älskade barn! men du skall komma
tillbaka till din far.”
Kati blef sakta bortförd frän den mörka
cellen; hon gret stilla och luugt, och
iuspek-torn tog henne med sig till sin boning.
Här väntade en vänlig, gammal herre.
”Se der! der är ju den lilla flickan, som
jag söker!” utropade han glad.
”Känner ni barnet?” frågade inspektorn.
Egentligen icke; jag såg henne så
dygtigt. Men min dotter, som tog heuue hem
med sig från landsvägen, och eugåug fått
i sitt liufvud att blifva hennes
beskydda-riuna, gaf mig ingen ro. Då barnet, som
om qvälleu lemnade oss, icke kom tillbaka,
bad Natalia rnig’så ifrigt, att jag skulle
skaffa henne underrättelse om den lilla
flickan. Jag begaf mig då i väg att söka
henne. Då jag ankom till denna lilla stad,
inhemtade jag här och der åtskilliga
underrättelser, som omsider gjorde det för mig
möjligt att följa hennes spår ända hit. Som
jag hörde, ville den lilla här besöka sin
fåugne far, jhvars strafftid snart bör vara
tilläudalupen. Om mannen önskar sig ett
ärligt arbete, så kan jag ge honom
sysselsättning fullt upp på mitt gods. — Nå, min
lilla vän! vill du komma med mig?”
frågade den gamle Herr Maiwald, strök barnets
gyllne lockar och tillade deltagande; ”arma
barn!”
Tvenne mil från II — — på Herr
Mai-walds gods se vi några år senare en
vacker, liten byggnad, som bebos af en flitig
landtman och lians dotter. Det är den
forne fången och Kati. — Hon uppfyller
troget sin moders maning. IIou sörjer för
siu far och hau sörjer i ordets bästa mening
för sig sjelf. Menniskorna deromkring akta
honom,‘och tänka ej mer på det förflutua.
Men fader och dotter prisa den allgode
Guden, som.äfven i en stackars fånges hjerta
låter sin nåd verka och bära välsignelse-
rika frukter.
ÅBO SLOTT.
^.lid Aurajokis bölja
[ En veteran der står.
Han värnat Finlands barndom
I många hundra år.
Med sina starka murar
Af ärlig, finsk granit
Han bjudit Finlauds ovän
Ett hotande: „kom hit!“
Nu är han åldrig vorden,
Slut är hans styrkas tid.
Nu hvilar gamle kämpen
I ålderdomens frid
Och skådar fråu sin kulle
Ut öfver fjärd och land
På seglaren, som nalkas
Intill hans lugna strand.
Hvar qväll, när solen sjunker
I vestervågor ner,
Den sista afskeds kyssen,
Som hon åt Finland ger,
Hon trycker på hans panna
Välsignande och blid —
De gamla, gråa murar
Då rodna mildt dervid.
Så står han ärevördig
Ännu ibland oss qvar,
Såsom ett dyrbart minne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
