Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
"Skola vi släppa in henne i cellen?”
frågade han inspektorn, som hade följt dem
ända hit.
Josef lade händerna för sitt äiusigte, och
ett. sakta:” ja!” flydde öfver hans
sammanpressade läppar.
Vaktaren öppnade den tunga dörren och
lät den lilla gå in. Hon utsträckte siua
armar, fången öppnade sina vidt, vidt, ocli
slingrade dem kring sitt späda, älskade barn.
— ”Fader! — Kati! återljöd det i den
dystra cellen.
Derefter hörde man länge blott en stilla
grät, Slutligen upplyftade mannen sin
dotters hufvud, hvars blonda lockar nedföllo
på lians axlar, och blickade in i hennes
anlete. Ett ögonblick tycktes han tveka,
sedan kysste han henne och nedböjde sitt
hufvud för hennes allvarligt kärleksfulla öga.
”Kati, — hvarföre har du kommit hit?”
”Jag ville se dig, fader” sade hon och
det barnsliga hufvudet hvilade åter på
fåu-geus skuldra.
”Huru var det dig möjligt att komma hit?
Bry dig ej om bullret, de tillsluta
dörrarna; senare komma de tillbaka och släppa
dig ut. — Huru har du kommit hit?”
”Till fots.”
”Från hufvudstaden, barn?”
”Ja, fader.”
”Huru öfvcrgaf du din mor, Kati?
Frågan uttalades sakta, med bäfvau, och
intet svar ljöd derpå. Ångestfullt. blickade
Josef i den lillas anlete; hennes läppar
darrade.
”Säg mig fort!”
”Hon dog, fader!”
Fångens hufvud nedsjönk i hans barns
famn. Han gret länge, högljudt och häftigt.
Väktaren och inspektorn, hvilka bakom
fönstret hade varit vitne till detta uppträde,
tyckte att de aldrig upplcfvat något så
smärtsamt. Kati försökte att. trösta fadren,
tills häftigheten af hans sorg hade uttömt
hans krafter, och hans djupa snyftning
öfver-gick till en sakta gråt.
”Kati, när dog hon? Arma hustru! arma
barn! ”
”0, det är redan länge sedan — många,
många veckor!” svarade barnet. Hon sade
att jag skulle gå till dig, och trösta dig,
fader. ”
”0, Gud, det är hårdt!
”Hon sade mig äfveu, atl jag skulle be
för dig och säga, att när du blefve fri,
skulle du alltid vara god och bra, på det
du skulle få komma till henne i himmelen. ”
”1 himmelen! jag i himmelen!” sade
fången sakta och sjönk ånyo i gråt.
Barnet blef hans räddande engel, hennes
milda beröring öppnade hans hjerta för
ångern, — fängelset och bojorna hade ej
kunnat det. Han hade blifvit förhärdad;
men hans barns kärlek uppmjukade och
smälte den kalla och isiga mur, som omgaf
lians själ; hon framdrog det förborgade goda
som gömdes inom honom, och upplyste hans
fängelse genom solstrålen af sitt leende.
Länge satt han sä, med sitt hufvud i sitt
stilla, vackra barns famn, och ingen
vågade störa dem. Inspektorn och fångvaktarn
gingo upp och ned i korridoren.
”Fader, niir din fängelsetid är förbi, så
skall jag sörja för dig!” sade den lilla flickan.
Josef upplyftade sitt hufvud, och hans
förgråtna ögon fästade sig på barnets milda
blick.
”Mamma har sagt mig det.”
”Guds välsignelse öfver dig, du engel!
Ja, du vill och du kan rädda din stackars,
olyckliga fader!”
”Ja, jag skall rädda dig, fader!
”Jag tänker att du bör komma bort nu,”
mumlade vaktaren och böjde sig in i Josefs
cell.
”Kati, du måste gå nu, skall du iifven
återkomma, mitt barn?”
”Kan jag ej få stanna här?”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
