Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mamma, mamma det är så roligt!
utropade deu 8-åriga Maria, vi liafva med
Johannes försökt taga fast de glänsande
solst rålarne, som spela på golfvet; men just
som vi fångat dem, glida de undan igen.
Skulle jag få en af dem riktigit i mina
händer, sade Johannes, som var tio år, så
skulle jag vist hålla deu qvar, ty då kunde
vi ju alltid liafva sommar i stugan. Vore
det ej härligt Mamma?
Aek mina barn, svarade modren; jag
vill lära eder fånga den solstråle, som i
menniskohjertat bereder evig sonunar. De
solstrålar, som J nu försöken fasttaga, föras
af den blänkande vindflöjeln af oeh an. J
dag glädja och lifvu de. men äro i morgon
redan bortskymda af mörka moln. Sätten
eder stilla här invid mig, så skall jag
berätta för eder oin en liten flicka, som för
alltid tick behålla solstrålen, en verklig
lif-gifvaude solstråle i sitt hjerta.
De båda barnen upphörde genast med sin
lek, närmade sig väfstolen och åhörde med
spänd uppmärksamhet modrens berättelse.
”Lilla Anna var en fattig enkas enda
barn,” så började modren, ”vid ett års
ålder hade hon fallit och brutit sin rygg.
Ehuru modren på bästa sätt försökte sköta
henne, förblef hårnet dock för hela lifvet
en krympling. Hon kunde ej röra sig utan
hjelp och måste derföre dag ut och dag in
sitta ensam hemma stilla i sin stol, medan
modren på åker och äng arbetade för deras
lifs uppehälle.
En dag var Anna åter allena i den låga
stugan; hennes ögon voro röda af gråt och
det lilla hjertat klappade af bedröfvelse och
saknad.
Hennes moder hade visst lärt henne att
sticka och sy och hon kunde äfvcu läsa
flytande, så att. hon ingalunda saknade all
förströelse; men som hon dagligen gjort
allt detta, började denna sysselsättning
förefalla henne enformig, och längtan efter men-
niskosällskap tog stundom öfverhand och
gjorde sinnet ängsligt och nedstämdt.
Uttröttad af betraktelser öfver sin
ensamhet, nedlutade Anna sig mot dynorna i sin
stol och blickade, sin vana trogen, ut
igenom fönstret, för att efterse, om ej modren
snart skulle synas på den smala skogsvägen,
som slingrade sig ut mot byn. En stund
förgick, utan att hon kunde upptäcka någon
skymt af modren; men i en hast bländades
hennes ögon af ett oförklarligt ljussken,
hon gömde sitt lilla, bleka ansigte i dynan
men måste åter höja det, dä hon i
detsamma förnam ett sakta bultande på dörren.
Stig in utropade hon, och såg dervid en
hvit, skinande engel stå i deu redan
öppnade dörren.
God dag, mitt lilla barn! sade engeln med
en ljuflig röst. Jag har sett och med
deltagande räknat de tårar, du utgjutit, och har
derför velat visa mig för dig och hemta
dig tröst.
Ack goda engel, svarade den förskräckta
Anna, blif ej ledsen öfver mina tårar, men
det kännes så tungt att alltid vara allena
och iclce kunna såsom andra barn godt
springa omkring.
Min lilla vän, du är ej sä ensam, som
du nu föreställer dig; ty du ^liksom hvarje
annat barn, har din skydsengel, som med
deltagande följer dig och visar dig den väg,
du bör vandra. I mig ser du din
skydds-i engel. Ofta har jag mod flere andra små
I euglar varit hos dig, ehuru du med dina
1 ögon icke kunnat upptäcka mig. Då vi se
ett sjukt, lidande barn på jorden, som med
undergifvenhet bär sina plågor, stanna vi
omkring det, för att med våra vingar flägta
bort smärtan och med våra hjertan deltaga
i barnets sorg.
1 dag har jag från himmelen medfört, till
dig såsom gåfva en solstråle, som från denna
stund och så länge du noga lyssnar till den
röst, som i ditt samvete talar till dig, skall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
