Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4
M 7 ILLUSTRERAD
att genast hissa upp nödflagg. Jag skall
afkläda mig min skjorta och du ICaarle, som
är vig. kan klättra upp i den höga granen
och försöka att fästa den i toppen.
— Ja det blir bra, sade Wilhelm,
borttorkande sina tårar, skynda dig Kaarle!
Den hvita skjortan blef snart fastgjord
och med glädje sågo gossarne, huru den
fördes af ocli an af vinden; de tyckte sig
nu kunna hoppas på räddning. Som
gossarne under ett helt dygn icke förtärt
någon föda, började hungern mer och mer
plåga dem. De beslöto att undersöka
holmen; de kunde ju finna bär och med dem
till någon del tillfredsställa sina tomma
magar. ,
— De gingo alla tillsammans och snart
funno de smultron i ymnighet. De nedsatte
sig på tufvorna och åto från de öfverfulla
stjellcarna.
Då de blifvit tillfredsstälda föreslog
Herman, att de skulle fylla sina hattar med
de sköna bären och medtaga dem till
grottan. Vi kunna sedan, sade han, i ro se
efter, om vi ej upptäcka något fartyg.
— Ni må gerna blifva q var, sade Wilhelm,
men jag har ingen lust att längre stadna i
skogen, utan beger mig ner till stranden
på utkik.
— Det kan du verkligen göra, uppmanade
Kaarle; om du möjligen skulle upptäcka
något, så ropa på oss. Vi dröja ej heller
länge här, ty snart äro hattarna fulla.
Wilhelm skyndade sig ner till stranden oeh
kamraterna plockade flitigt af bären.
Plötsligt hörde Herman och Kaarle ett
genomträngande skri. Förskräckta rusade de
upp från marken. Wilhelm har måhända
råkat. ut för någon olycka, sade Herman, jag
känner tydligt hans röst, låtom oss skynda
till hans bistånd.
i fullt språng uppnådde de stranden och
sågo redan på afstånd huru Wilhelm stående
på en sten, kastade höga lyror med sin hatt.
BARNTIDNING 63
Väl att ni kommo, ropade han mot
kamraterna, skynden, skynden hit, jag har
upptäckt ett segel der borta. Herman, Kaarle,
se dit! Och åter upphäfdc Wilhelm ett vildt
skrik.
— Var då tyst för all del, sade Herman
otåligt, du är besynnerlig, tror du att våra
rop kunna höras af dem derute på hafvet,
det är alldeles omöjligt. Vi se just jemt.
att det är en båt, men åt hvilket håll den
styr, äro vi ej karlar att urskilja.
11 itåt kommer den, det ser jag tydligt,
utropade Wilhelm i nervös otålighet.
Kaarle hade emellertid uppklättrat i den
höga granen, i hvilken deras nödllagg var
fästad. Från den upphöjda platsen kunde
han tydligare än kamraterna blicka ut öfver
hafvet. Att en båt verkligen visade sig i
fjerran, kunde han se, men om den styrde
mot holmen, var ännu omöjligt att afgöra.
— Kunnen J ej se, att de styra rakt uppå
oss, sade Wilhelm. De liafva sett vår
signal helt säkert, nu vända de till höger.
Kaarle, Kaarle, vifta, vifta med skjortan
deruppe, bättre bör du vifta, försök till
yttersta. Och, upphäfyåndeåter ett
uthållan-de skri, syntes den oroliga gossen vill ja Störta
sig i hafvet mot den analkande båten. De
båda andra gossarne sågo nu älven att
båten verkligen styrde mot holmen. Med
orolig längtan följdekle den. Utkiken från
grantoppen ropade till kamraterna = jag ser
ganska tydligt, att båten håller kurs mot oss,
men afståndel är dock ännu så långt, att
de omöjligt kunnat upptäcka vår nödflagg.
Men tålamod, den blir nog sist och
slutligen synlig för dem, och då äro vi
räddade !
Gossarne voro i den lifligaste spänningi
Segelbåten närmade sig mycket långsamt,
ty vinden hade mojnat af betydligt. De voro
dock lyckliga vid tanken att helt snart
åter-sammanträfia med menniskor, hvilka kunde
föra dem säkert hem.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
