Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4––––––––––––––––––––––––––––––––––-
62 ILLUSTRERAT) BARNTIDNING M 7
pen öfvereusstämma ypperligt med det mod,
du uu inbillar dig ega. Din strid med
vargen skulle jag gerna vilja åse.
— Ja men vet du Herman, sade Kaarle,
jag tror helt säkert, att vi alla tillsammans
kunde rå om ett vilddjur, ty engång hörde
jag drängen, der vi bo, berätta, att vargar
ofta brukade öfverfalla kreaturen i den djupa
skogen, medan han var vallgosse.
Tillsammans med par andra pojkar hade de
beslutat att, försedda med stora knifvar,
undangömda afvakta vargens angrepp. Länge
hade de ej behöft vänta; ty en varg
närmade sig ganska riktigt deras bästa ko.
Då rusade vallpojkarne med blanka knifvar
mot orostiftaren och kort derpå låg vargen
död i sitt blod. Ja, ja nog låter det göra
sig, men mera mod skall man ega, äu
Wilhelm i dag visat. Se här min stora
penn-knif, Wilhelms puukkoknif och din
nysli-pade fällknif; goda och starka, som de alla
äro, skulle vi med dem kunna störta oss
fast öfver en björn, ty blott man riktar
hugget väl, beliöfs ej stora vapen, för att
gifva björnen blodig panna.
Gossarne blefvo ifriga vid tanken på de
idrotter, de möjligen kunde utföra. Herman
hade rest sig upp och jomförde, med
kännaremin, hvilken af de tre kuifvarne vore
att föredraga, och Kaarle och Wilhelm följde
med späudt intresse kamratens mönstrande
blick.
I samma ögonblick hoppade eu liten hare
från ena sidan af grottan mellan pojkarne.
Den ville skynda ut från sitt gömställe, ty
pratet hade uppskrämt det lilla djuret.
Gossarne skreko högt till; de blefvo häpna
och förskräckta vid det plötsliga och
oväntade bullret.
Wilhelm gömde sig i mossan och kastade
den stora puukkoknifvcn långt ifrån sig.
Den lilla haren, som aldrig drömt om,
att tre skolgossar skulle falla på det orådet
att objudna iuqvartera sig i dess grotta,
stadnade i sitt språng och betraktade ett
ögonblick i sittande ställning de tre
hjel-tarnc, samt skuttade derpå bort i den djupa
skogen.
Skamflata sågo gossarne på hvarandra.
Slutligen sade Herman och Kaarle på
engång: ^Skryt kostar inte pengar; fy att
låta skrämma sig af en hare, då man
planerar att döda eu björn.71
Tiden led mot qvällen, vinden tjöt
obehagligt i trädtopparue och regnet fortfor
lika tätt. Gossarne började känna sig trötta,
de gäspade gång på gång och utsträckte de
trötta lemmarne på den mjuka mossan.
Hungern plågade dem och en kall
frossbrytning genomilade deras kroppar. Icke ens
Wilhelm tyckte, att äfventyret nu mera
erbjöd något intressant. De drogo
rockkra-garne öfver ansigtet och föllo slutligen i
djup sömn. Då de på morgonen
uppvaknade, stod solen högt på himmelen.
Gossarne skyndade sig ut ur grottan ner till
stranden; de ville se efter, hvilken vind det
blåste;, och så fort som möjligt ställa slupen
i ordning för hemresan.
Men med häpnad och förskräckelse funno
de, att slupen icke mera låg vid stranden,
utan syntes nu ett godt stycke från land
föras af vinden mot hemmet.
Bestörta sågo de tre kamraterna på
hvarandra. Wilhelm gret och utropade i största
förtviflan: livad skall| det nu blifva af oss,
utan mat och utan hopp om räddning, långt
ute i vida hafvet på en obebodd holme!
— Huru förtöjde vi slupen, då den kunnat
lösrycka sig, sade Kaarle. Säg Herman,
du som är äldst, hvad skola vi nu företaga
oss?
— Sannerligen jag det vet, svarade
Herman. Den vilda stormen i natt har visst
af-slitit ankartåget; på annat sått har icke
båten sluppit lös, ty ordentligt nedfirade vi ju
ankaret. Det blir nu det enda för oss att
invänta någon seglare och bäst vore kanske
T
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
