Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ILLUSTRERAD BARNTIDNING
66
J8 S
Och älska vår fädernebygd. Der Ljusnar hvar dag det mera,
Aek, skön är din sång, som ur hjertat går, Der blommar en evig vår.
Oeli rikt är det land, som kärlek får, | m—m—m.
Segelfärden.
rierilttelsc af M.
(Forts, och slut.)
ni kamrater, sade Herman efter
i stunds begrundande, vi äro i det
hela mycket barnsliga, som nu förlora
modet. Dimman skall naturligtvis åter skingra
sig oeli då ha’ vi båten igen framför oss och
vår hvita nödsignal blir senare, men ändå
slutligen upptäckt af dem derute.
Du bar rätt Herman, svarade Kaarle,
låtom oss ej fälla modet, raska på dig
Wilhelm lemna tårarne åt flickorna, det passar
dem bättre att gråta än en 4:de klassist.
Låtom oss nu medan vi vänta på klart
väder samla mera mossa i grottan måhända
blifva vi ilere nästa natt, som behöfva
grottan till sängkammare.
— H vad tjenar sådant onödigt arbete till,
sade Wilhelm, ingalunda måste vi än en
natt stadna här bland vilda djur. Ack att
jag i går skulle bege mig hemifrån, men
hvem kunde ana, att ett besök hos Kaarle
skulle medföra så mycken olycka.
— Wilhelm, Wilhelm, huru kan du prata
sådana dumheter, utropade Herman. Är viil
besöket hos Kaarle orsaken till att du och
jag hyste stora tankar om vår förmåga att
styra en segelslup? Du vet lika bra som
jag, att Kaarle tvärtom afrådde oss från
färden och alls ej tilltrodde sig sjclf någon
skicklighet, utan endast för vårt nöje lät
öfvertala sig. Det är en förfärlig skam att
vara en kruka, och såsom sådan har du nu
visat dig hela tiden.
— Det klarnar, det klarnar! till stranden
kamrater 1 utropade Kaarle och med lätt
språng skyndade han förut.
Dimman hade verkligen skingrat sig, det.
blå hafvet låg krusadt. af den vindkåre, som
uppstått, och de frambrytande solstrålerne
lekte på vågen i otaliga färger, så långt
ögat nådde.
Gossarne gnedo och skuggade med
händerna sina ögon, för att lättare upptäcka
den efterlängtade segelbåten: men, var det
den strålande solen som så förblandade deras
syn, eller omsväfvade dimman ännu
möjligen båten? de kunde icke urskilja den. En
plötslig ångest grep dem alla. Båten, till
hvilken deras hopp om räddning stod, var
ohjelpligt försvunnen; icke en flik af de stora
hvita seglen syutes mera.
Med största svårighet kunde Herman och
Kaarle tillbakahålla sin klagan; hjertat ville
spränga bröstet, så häftigt klappade det. De
insågo nu, att de åter voro lemnade helt
och hållet åt sig sjelfve.
Wilhelm nedkastade sig på marken, vred
sina händer i förtviflan och snyftade
hög-Ijudt.
— Kamrater, sade Herman slutligen, nu
måste vi uppbjuda hela vår förmåga att
lugna oss och, som gossar vid vår ålder
anstår, blicka nöden midt i ögat.
— Vi äro visst långt skilda från våra hem
och blifva möjligen tvungna att vistas här
flere dagar, men om vi rätt tänka efter, lida
vi egentligen ingen nöd, ty dä holmen tycks
vara bärrik, kunna vi till någon del stilla
vår hunger, i grottan finna vi skydd mot
oväder och den mjuka mossan bereder oss
en ypperlig sofplats. Jag föreställer mig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
