Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
M 8
ILLUSTRERAD BARNTIDNING
67
dessutom, med all säkerhet, att Aiuikkj,
som af den friska vinden pä förmiddagen
fördus mod god fart mot ditt hem, Kaarle,
kanske af någon der upptäckts, och, omså
är, kunna vi hoppas att din far rest ut, för
att uppsöka oss. Slutligen skall han väl
hamna här. Låtom oss nu besluta att med
tålamod invänta honom.
— Aek, att jag beredt min gode far denna
oro! sade Kaarle, och mamma och systrarne
sedan! Det plägar mig mycket mera att veta
dem i ångest för min skull, än min egen
nöd. Jag förtjenar straff för min olydnad!
De återstående timmarne af denna
ödesdigra dag fruinskredo med snäckans
långsamhet : och gossarne motsågo med längtan
den inbrytande natten.
Följande morgon, då gossarne vaknade,
regnade det och pä hafvet gick hög sju.
Hungriga och ruskiga visste de ej, huru de
skulle tillbringa denna dag. Att i detta
störtregn gä ut, för att skatta bär, föreföll
dem motbjudande, men som hungern
plägade dem, måste dock en af dem bege sig
af. De erbjödo sig hvar och en att gå , men
då de ansägo det onödigt, att de alla skulle
hlifva genomväta, beslöts att draga lott.
Kaarle framtog sin näsduk och gjorde en
knut på ett hörn deraf, och den, som erhöll
knuten, skulle plocka bär för dem alla.
Sedan han jenikat näsduken mellan sina
händer så, att en liten snut af hvarjc hörn
blef synlig, togo ITerman och ’Wilhelm livar
sitt hörn och Kaarle behöll det tredje, och
som detta hörn var knutet, måste han
be-gifva sig af.
— Jag afkläder mig min rock,sade han.och
går ut i skjortärm arne; då jag återvänder,
klär jag torra rocken på och när solen åter
visar sig, torka mina våta kläder nog snart igen.
Adjö kamrater, ropade Kaarle, då han
trädde ur grottan, jag skall bjuda till alt
vara Hink, så att ni icke behöfven lmngra
allt för läuge.
Regnet tilltog mer och mer, men den raska
gossen brydde sig ej derom, utan gick
hurtigt framåt genom buskar och snår. Snart
fann han sköna mogna smultron, som likt
röda perlor trotsade regnet; äfven blåbär
påträffade han här och der, och tiitigt
försökte han att plocka af båda slagen.
Vimlen tjöt vildt, i den täta skogen. Par
gånger föreföll det, Kaarle, som om han hörde
något liknande menuiskoröster; han lyssnade
med återhållen andedragt, men märkte snart,
att det endast var hans egen lifliga
inbillning, som förvandlat skogens sus till
men-niskoröster. Ilan fortfor allt ifrigare med
bärplockningen, för att så fort som möjligt
kunna återvända från skogen.
Ett våldsamt störtregn tvingade honom
att för en stund söka skydd under en hög
gran; otålig öfver afbrottet och darrande af
kyla nedsatte han sig på en sten invid
granens rot. Men plötsligt sprang han upp,
ett underbart ljud trängde sig äter till hans
öra. Ovilkoiligen förde han handen till
byxfickan, der fällknifven låg; tanken att det
möjligen kunde vara något odjur, uppstod
hos honom. Ljudet, blef tydligare; det kom
honom närmare, tyckte han, och för att
undgå en möjlig fara, beslöt han att klättra
upp i granen.
Qvistarne slogo honom i ansigtet.,
stammen var våt och hal och det blef honom
derför ganska svårt att uppnå toppen.
Borttorkande granbarren och regndropparna
från sitt nnsigte, blickade han spejande åt
alla häll från sin upphöjda plats.
livad är det jag ser! utropade han —är
det un dröm som gäckar mig, eller hägrar
det för mitt öga?
Icke allt för långt från den plats, der han
letat, efter bär, såg han till sin
obeskrif-liga fröjd en notkoja vid stranden. Den
föreföll honom som en gammal god vän, den
gråa lutande stugan. Pä .stranden invid voro
stora skötbåtar uppdragna, i hvilka nol brag-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
