Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
78
ILLUSTRERAD BARNTIDNING
M !)
visade dem en lång näsa och med gäckande röst
sade: gossar det är l:sta april i dag!
Mormor höjde sitt hvita htifvnd och hastade sina
milda ögon på de inträdande; ett kärleksfullt
leende krusade den gamlas läppar och de darrande
händera utsträcktes försonande mellan bröderna.
Nå, du må då gå fri denna gång efter mormor så
önskar, sade Alfred och Alexander; men nästa gång
må du ej understå dig att på ett sådant sätt hålla
oss till narrar.
Huru kunde jag ana, att ni skulle hlifva så ifriga,
svarade Ferdinand urskuldande; sjelf vände jag om
genast då jag förlorat er ur sigte, ty jag visste att
Musti oskadad låg i drengstngan, emedan jag hade
«
lockat honom dit.
Det var raskt och rätt mina gossar, att I voreu
iluir-dige, sade moimor; någon skada hafven ,T ej lidit
och det finucs intet ondt, som ej har något godt
med sig, ty mormor har nu tält se, att om I
och-så ofta ären något för vilda, så kunnen .1 iifven
vara varmhjertede och vänliga och icke räkna på
er möda, då det gäller att hjelpa en olycklig, om
det ock vore endast en hund. Fördetta tackar jag
Gud, mina barn.
Kommen un in i matrummet, lvaisa har, medan
hon stekt plättar åt er, grälat och gråtit, då ni dröjt
så länge. Hungern skall nu stillas och l:sta april
bör ej fä återkomma flere än en gång om året.
Ferdinand. Alfred och Alexander omfamnade
hjert-ligt den gamla kära mormodren, som kärleksfullt
smekte sina tre vildbasare och, utan alt de sjelfve
märkte det, sammandrog den knut, hvilken ännu
i mannaåldern fäslade desse tre bröder mod
oupp-lösliga band vid hvarandra.
Frostens gafvor.
(Fritt efter
aijgMut var engång tvenne bröder, afhvilka
den ena var rik, men den andra
fattig. Den rike hade en ståtelig gård med
stora rågåkrar, dä dereniot den fattiga
endast egcle en liten jordlapp. Men den
rike hjelpte aldrig den fattige. Kom så
frosten och förstörde iifven det lilla, den
fattige hade utsått. Nu hittade hau ej på
något annat råd än att uppsöka frosten,
som gjort honom denna skada, och söka få
ersättning. Således begaf han sig på väg.
1 skogen såg lian snart ett litet pörte, och
han beslöt att hvila der öfver natten. Då
han åt en gumma, som satt i pörtet,
berättade sitt ärende, sade hon, att kölden var
hennes son och att han, då lian var
hungrig, åt upp men niskornas råg och korn m.
m. ”Nu är han likväl ej hemma,15 fortfor
gumman; ”men om han vid sin hemkomst
ser en främmande i stugan, så skonar han
ej honom. Om du således lyder mig, så
Finskan).
stig upp på ugnen och hålls der i gömman,
tills jag får tala med honom.”
Då mannen hörde detta, klef han genast
upp på ugnen. Frosten lät ej heller länge
vänta på sig. Gumman frågade nu af
honom, hvarför lian tog af den fattiga, som
redan förut, hade litet. Frosten svarade då:
”Nog sökte jag iifven på andras åkrar, men
till slut tog jag den fattigas.” — ”Men gif
då mig iitet helst tillbaka,” sade nu
mannen, ”i annat fall dör jag ju af hunger.” —
Härtill samtyckte frosten och gaf åt
mannen en näfverkont, med tillsägelse att då
han ville hafva mat, skulle han endast ropa
”kout upplåt dig!” hvarpå konten, som var
fyld med mat, genast skulle öppna sig; och
efter slutad måltid skulle han ropa ”kont
fast!” då den åter skulle sluta sig.
Mannen tackade frosten för hans gåfva
och begaf sig hem, och lefde der lycklig
och nöjd. Snart nog fick hans rika broder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
