Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En liten vandringsbild
af
Aina’*.
Äer än tio år hafva redan förgått
sedan ilen hemske pilgrimen
hungersnöden hlelc oeh skrämmande vandrade
från trakt till trakt i vårt älskade
fosterland. livar oeh en af de äldre, kanske
också några af barnen, minnas säkert ännu
huru på landet stora skaror af tiggare gingo
omkring, begärande en torftig bit för att
mätta sina hungrande små. Det var en
sorglig tid. — Må Gud i sin nåd bevara
oss för en ny hungersnöds fasor.
Nåväl, långt borta i Tavastland vid en af
dess stora, vackra sjöar låg der ett litet torp,
iubäddadt bland furor och björkar. Der
bodde torparen Jussi och hans hustru, den
beskedliga Kajsa, med fem barn. De voro
ett flitigt, hederligt folk, men oaktadt all
flit och allt arbete kom dock slutligen
hungern och klappade på äfveu hos dem. Mor
Kajsa skakade från påsen det sista
mjöl-doftet och bakade deraf tre små kakor ; men
sedan de voro slut, måste de alle man ur
huset, på den sorgliga färden att tigga från
gård till gård. Far sköt fram kälken och
satte derpå de yngsta barnen, väl omlindade
med en fårskinnspels. Mor läste fast
stugu-dörren och stoppade nyckeln på det gamla
vanliga stället under dörrposten; Gud allena
visste, om hon någonsin skulle öppna den
igen. Far var redan ett stycke på väg med
kälken och de tre äldre barnen gingo sakta
efteråt, sist kom mor. Hon klagade icke,
hon suckade ej, men från hennes sorgsna
öga föll der en varm tår ned på den frusna
drifvan. Ännu engång vände hon sig om,
der vägen krökte sig, för att kasta en
af-skedsblick på det kära hemmet; det låg så
lugnt på backen dcruppe i den vemodiga
grå vinterdagern, och tysta stodo furorna
deromkring, såsom sörjde de öfver att icke
mer få se skorstenen ryka och det lilla
gafvelfönstret vänligt skimra af det tända
pertblossct. „Farväl, farväl1’, sade mor, och
så vände hon sig bort och gick.
Familjen hade vandrat i mer än en veckas
tid och sålunda aflägsnat sig ganska långt
från hemmet; de hade gått alla tillsammans,
men det måste nu taga slut, ty för så många
personer på en gång var det knapt om
maten i de redan förut hårdt anlitade gårdarne.
Far tog då två af barnen och gick sin väg,
nior tog två och gick för sig, och så blef
Matti, den äldste gossen, lemnad ensam.
Han var en rask tioåring med linhvitt
hår och ögon så blå som linets blommor;
trots hunger och köld var han alltid glad
och förnöjsam, och när han nu stod ensam
på den snötäckta landsvägen med sin toma
påse på ryggen och en liten staf i handen,
kände han sig så trygg och glad, som om
han varit den rikaste gosse i hela Finland.
Sjungande på en gammal visa började han
vandra framåt, och bäst han så gick, såg han
en stor ny gård ett stenkast från vägen in
i djupa skogen.
Det var middagstid och Matti kände sig
hungrig, derför styrde han genast sin gång
ditåt. När han kom in i stugan, var
delingen hemma utom värdinnan, som satt och
spann lin; hon nickade vänligt åt gossen
och bad honom stiga fram till spiseln och
värma sig, men fast der var en präktig
brasa, så kokade ändå ingen matgryta öfver
elden. Det såg just icke lofvande ut tyckte
Matti, som dock beslöt att tiga och vänta.
Lågorna dansade muntert om bland de
kådiga vedträden och upplyste hela den stora
stugan och värdinuan der hon satt vid sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
