Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En liten vandringsbild
af
„Aina".
(Forts, och slnt fr. n:r i0.)
OLc-_n-SaO
m ladt delade han med den lilla flickan
mM brödkanten, som husmodren gett dem
till morgonmål, och rustade till uppbrott. Så.
gick det vidare dag efter dag, vecka efter
vecka genom snöstorm, drifvor och
vinterköld. Herren allena, lian som ilfven öfver
den minsta sparf utsträcker sin milda hand,
vårdade sig om de två små på deras tunga,
ödsliga stig, och öppnade äfven månget
men-niskolijerta för deras nöd. Men stundom
måste de också uppbära hårda ord,
stundom fans der icke något att gifva i
går-darne’vid vägen; då falde Anna lätt
modet, men Matti tröstade henne alltid igen
med sitt: „Gud hjelpcr nog11.
En gång rastade de på en prydlig
herrgård; der kommo herrskapsbarnen och sågo
undrande på de två. Då tog sig Matti
dristigliet och begärde åt Anna ett par
gamla skodon, ty de hon hade voro nu
alldeles utnötta. Barnen hörde noga på
hvad han sade, sedan sprungo de till sin
mor och omtalade saken för henne. Den
fina frun kom sjelf ut och språkade med
Matti, som då igen fick upprepa siu
begäran, derpå måste han omtala hela sin
historia samt huru han funnit Anna, och detta
tyckte frun vara en så nätt berättelse, att
hon genast skänkte både kängor och en ny
varm tröja åt Anna. Dessutom blefvo båda
barnen förplägade med en god måltid, och
ännu långt efteråt brukade de talade
härom och kallade stället „lyckans gård”, efter
de der haft det så bra.
Så gick den långa bedröfliga vintern förbi,
våren började sitt väuliga arbete att smälta
bort snö och is, och solen lyste från en
Då vaknade der i
högblå molnfri himmel.
Mattis hjer ta en hemlig, brinnande längtan
efter att få återse hemmet, den fattiga
stugan vid insjöns strand. En dag eller två
funderade han på saken, sedan tog han
Annas baud och vände tillbaka den många
mil långa vägen.
Genom byar och gårdar gick återfärden,
genom skogar och mossar, förbi sjöar och
bäckar, som muntert dansade utför
bergshällar och bruna klippor. Framåt gick det
så fort deras små fötter kunde bära dom,
och de drefvos såsom af en osynlig magt
— det var hemlängtan.
Ute i skogarna knoppades löfträden, man
tyckte sig nästan kunna höra, huru de gröna
grässtråen stucko upp under den bruna
mossan och de torra löfven från fjolåret, och
högt uppe i skyn sjiingo vårens lärkor sin
underbara jubelsång.
Åndtligen nådde de hemsocknen; trakten
blef allt bekantare för Matti. Till den
qvar-nen hade han en gång varit med far att
mala, och till den gården hade mor en gång
skickat honom med spånad. Der låg kyrkan,
der han sista julen sett alla de granna
julljusen brinna, och här till höger om vägen
framskymtade herrgården mellan de gamla
lönnarne; nu var det icke mera lång väg
till fars stuga.
Matti var så glad, när han omtalade allt
detta för Anna, att han alls icke märkte,
huru den lilla flickans ögon stodo fulla af
tårar. Till slut bröt der fram en dof
snyft-ning ur det lilla, beklämda bröstet; då
stannade Matti förskräckt och såg häpen på sin
följeslagerska.
„Ilvarför gråter du Anna?11 frågade han.
„Ack11! sade hon, ,,du kan nog vara glad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
