Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4
JS 12
ILLUSTRERAD BARNTIDNING
9U
vattnet. Samma dug linde hou Hist sagan I
om lilla sjöjungfrun, som sä illska.de
prinsen, att hon gaf bort sin tunga, och hon
började undra, om någon sjöjungfru skulle
visa sig. Medan hon undrade deröfver ocli
längtansfullt blickade ut öfver hafvet,
mörknade det småningom omkring henne. Ilon
såg huru den ena stjernan efter den andra
började lysa, hon såg ännu huru månen
spred en stilla glans och liksom färgade
hafvet i en matt guldglans. Men ögonen
blefvo sii tunga och hon somnade och drömde
om sjöjungfrun och hafvets konung. Hon
drömde, att pä den lugna ytan visade sig
en hvit arm, som på handleden bar ett
armband af koraller, sedan dök ett ansigte upp,
så skönt att hon aldrig hade sett något
dylikt. Hon sträckte händerna ut emot den
förtjusande varelsen och denne tog henne
i sina armar. Då vattnet berörde henne,
tyckte hon att det var nästan kallt, men
då hon blickade ned, glömde hon kyla och
rädsla. Der nere sken en måne, som glänste
med vida större prakt än deruppe. Den !
stora salen var förtjusande; på en purpur- 1
röd t hron salt hafvets konung och vid hans
fiitter sutto barn som spelade på harpor.
Kungen tycktes ej lyssna på den härliga
musiken, fastän tonerna voro sä ljufva, att
Vera smälte i tårar. IIvart hon blickade,
mötte henne sköna anleten, men då hon
såg på dem längre, tyckte hon att hjertat
kändes så kallt, och hon önskade nästan,
att hon hade sin guvernant här. Ur
öppningar i väggen strömmade det oupphörligt
in Hero sjöjungfrur och vattenelfvor.
Hnrpo-musiken tystnade och de små barnen lyftade
hafvets konung uppåt till ytan. Sjöfolket
uppsteg likaledes och Vera fördes äfven dit
upp. Der började ile dansa, under det att
barnen stämde upp en såug. Den ljöd så
sakta, så sakta, men hon hörde livarje ton
ändå. En liten prins, ty lian hadecu krona
af korall på det lockiga hufvudct, fattade
Hickan om lifvet och förde heuue med i
dansens hvirfveh
— Jag har aldrig sett någon så snäll
som du. O ville du blott hälla af mig! sade
Vera.
— Hålla af dig? livad menar du?
— Jo att du skulle iilska mig, såsom
min moder älskat mig, förstår du inte, sade
hon och höjde sorgset pä hufvudct.
— Ålska, det är blott, meuuiskprua
för-uunadt; vi behöfva ej älska någon, vi äro
oss sjelfva nog.
— Ilar du ingen mamma, som älskar dig?
frågade Vera.
— Nej, jag behöfver ej kärlek. Då jag
blir stor, blir äfven jag kung och alla skola
göra livad jag befaller.
— Men du skall visa dem, att genom
kärlek vinner man mycket mera, dc skola
för dig gå i döden.
— Ingen af oss dör, sade gossen, det är
blott menniskorna som dö. Här i miu iars
palats finnas inånga men niskor. Då de
komma hit ned, tala de alla om kärlek, men
då de varit här en tid, glömma de sina forna
seder, de glömma dem de älskat, och förena
sig med oss i duns och lekar.
Den glänsande månen försvann och alla
de sköna bilderna försvunno äfven. Vera
kände blott hafsprinseus arm om sitt lif
och hörde honom säga:
— Der uppe blir det dag, nu gå vi till
hvila i djupet. Och hon kände det kalla
vattnet, hon såg fiskar och andra hafsdjur
simma der, hvarest nyss hafvets kung suttit,
på sin koralltron.
Hon såg åter sjöjungfrun, som hemtat
henne dit ned. Denna låg med tillslutua
ögon, det sköna ansigtet var skrämmande,
ty det fans ej något uttryck deri; hon
hade ju ingen själ. Vera blickade förskräckt
på henne, hon jemförde i tysthet tdn
guvernants stränga anlete med sjöjungfruns och
inom henne uppsteg den tanken, att hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
