Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
106
ILLUSTRERAD BARNTIDNING
M 13
Slår sina ögon blygsamt ner,
Niger till golfvet, då hon ger
Knubbiga rosenhanden
Åt alnslång kavaljer.
Ett, tu och tre, hur roligt,
Allt går ju som en dans!
Det är ju rakt otroligt,
En sådan elegans!
Farfar med pipan takten slår,
Farmor mins rörd sin ungdoms vår,
Dadda vid dörren torkar
Med förklädet en tår.
BILDER FRAN VART LAIND.
Paanajärvi i Lappland.
Ill man från Maanselkäs nordostligaste
hörn reser fem mil mot norr,
kommer man till ett verkligt alpland, vid
stranden af Paanajärvi sjö. Omgifven af
branta, halftannat tusen fot höga berg skimrar
der den två mil långa och en verst breda
sjön, som på flere ställen är 60 till 70
famnar djup. Vid norra stranden reser sig
på ett ställe ett brantstupande, 40 famnar
högt berg, nedanför hvilket vattnet är 60
famnar djupt. Det svindlar för ögonen då
man från bergets öfversta kant blickar ned
i det blåa vattnet.
Vid bergets fot, nere vid sjön, dit den
kalla nordanvinden ej kan framtränga, är
om sommaren mycket varmt. Der växa
rosor, hägg, alar, vinbärsbuskar, smultron
och andra i dessa nordliga trakter ovanliga
och sällsynta växter. På sjöns södra strand
ser man i bergväggarne guldskimrande
strimmor och ådror; det är kopparmalm. Man
spränger med krut denna malm ut ur
stenen och sänder den, inlagd i stora lådor, till
södra Finland, der den sedan smältes till
koppar. På norra stranden stå några
enstaka gårdar, hvilkas väggar skimra i brunt,
till följd af kådan, som de brännande
sol-strålarne smälta fram ur stockarnes sprickor.
Det folk, som bor här, är vänligt och
fredligt, älskande renlighet och ordning, men
mycket fattigt. Långt aflägsnade från den
öfriga vcrlden och från lifvets öfverflöd,
lefva de här i ödemarkens djup nöjda och
lyckliga ett stilla, afskildt lif. Åkrar
finnes här ej dessmera, än ungefär så mycket
som potatislandcn kring stugorna i södra
Finland, och ofta borttager torkan eller
frosten äfven den lilla skörd, som de kunna
vänta från den anspråkslösa tegen. Sjön
är just icke fiskrik och ängarne äro så
dåliga och gräsfattiga, att de knappast
för-tjena detta namn.
Och likväl lefva här några familjer, med
tillsammans inemot tjugu personer. Hvaraf
lefva de då? Det tyckes vara svårt att svara
härpå, men man bör blott minnas, att
förnöjsamheten har lärt dem att ständigt och
strängt iakttaga det för mången så svåra
ordet „spara!” De liafva ej heller stora
behof. De känna ej någon saknad efter
bränvin, kaffe, granna kläder eller
präktigt husgeråd.
Tallar växa mer än nog i skogen. Af
dessas bark gör folket mjöl, som blandas
med korn- eller rågmjöl. Om vintern
skaffar det sig en liten inkomst genom
fraktresor med sina renar, och för de sålunda
förtjenade pengarne köpa de åt sig några
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
