Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gan nötl kan slippa fram. Men sjelfve vada
jättarne tvärs genom gungflyn, som når dem
bara upp till knäna. Strax bakom berget på
andra sidan Kalabackskärret ligger
Scharka-dalen.”
„Kan man då ej få sig någon vägvisare
dit?” frågade riddaren.
Ja, svårt var det, att få någon, och söka
måste man; men så var det dock en
skomakare, som åtog sig saken.
Skomakaren gick förut och riddaren efter,
och riktigt kommo de till kärret. Brun och
tät som en pels stod getporsen i puttarne,
den gröna björnmossan gungade under deras
fötter, och mellan harulln och grodbladen
lyste tufvorna gula af hjortron. Aldrig i
lifvet. hade de sett maken till kärr; och
dimman steg redan, när de kommo till fast
mark.
„Nej, nu går jag inte längre!” sade
skomakaren. Ser ni inte jätten, som ligger der
borta i bergskrefvan? Hör ni ej, huru han
snusar och drar väder? Och der syns
skuggan af den andre resen 1”
Och klifs, klafs! kilade skomakaren sin
väg, så det plaskade i mossen.
Der stod han nu ensam, vår riddare, och
stirrade på berget. Ja, der sågs verkligen
på afstånd liksom en hisklig jätte, liggande
på rygg med handen under örat. Men narr
var den, som förtviflade än; nej, hej! fallera
för röda rosor! Och raskt gick riddaren
—•—0-^eg&=
framåt. Men ju närmare han kom och ju
nogare lian skådade, desto mer försvann
bilden af jätten, tills den slutligen förbyttes
till ett stenröse, några murkna stockar och
litet buskar och mossa.
Jaså, var det på det viset! tänkte
riddaren, — men med detsamma såg han en
lång, mörk skugga afteckna sig mot
klippväggen tätt invid. Nu gälde det! Och
tappert med draget svärd trädde riddaren
bakom bergsklinten.
Då hörde han en svag, pipande stämma,
som sjöng:
Loppan bet min man ihjel,
Långt bort i skogen!
Det var nu bra att den skälmen dog,
Så får jag äta min mat i ro,
Långt bort i skogen!
Och nu varseblef han en liten, liten
tandlös käring, som satt och värmde sina skrumpna
händer vid en eld, der hon kokade sin
qvälls-mat.
Det var skuggan af röken han hade sett.
-Bara en gammal käring!” utropade
riddaren. „Var det ej desto farligare!”
„Ja, har du sett på fanin!” sade
käringen; „sedan min lille man dog, fins här
ingen på nära nejder förmer än jag.”
Och snipp, snapp, snorum!
Hej, basilorum!
Så var denna sagan slut.
H. v. B.
GAMLA
amla farmor skrynklig är och grå,
Böjd och stapplande hon synes gå;
Lifvets börda trycker henne nu;
Fordom var hon ung och yr som du.
Men hon har ett hjerta, ack, så godt!
Att om du det hjertat kände blott,
FARMOR.
Skulle du, som endast ytan ser,
Älska farmor mycket, mycket mer.
Snart vår Herre farmor till sig tar;
Hon är nöjd att sluta sina dar
Och få hvila i en kyrkogård,
Der ett kors blir rest till minnesvård.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
