Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Då kan hända, att vid korsets fot
Ett ocli annat ogräs slår sin rot,
Deraf kemtandc sin näringssaft,
Att för din skull farmor sorger haft.
Derför hvart din väg dig leda inå,
Vandra den till farmors glädje så,
Att engång på hennes döda mull
Intet ogräs växer för din skull.
x.
Linnés barndom.
(Af G. H. Mtillin.)
störste örtkännare, svensken
innaeus, sedermera adlad von
Linné, föddes den 23 maj 1707, såsom han
sjelf anmärker, just i den vackraste våren,
under löfvens och blommornas skönaste tid.
Hans föräldrar voro Nils Linnæus och
Christina Brodersonia, och han var äldste sonen.
Fadren, som 1706 blef kapellan i
Stenbro-hult i Småland, bodde på kapellansbostället
Råslnilt bredvid kyrkan, och modren var
äldsta dotter af församlingens kyrkoherde.
Emedan fadren hade anlagt en vacker
trädgård och i den fann sitt yppersta nöje, blef
bainet till en stor del uppfödt i trädgården,
der blomstren voro den spädes leksaker.
Vid fyra års ålder hade gossen redan lärt
att känna namnen på ett stort antal
blommor, och ingen lyssnade uppmärksammare
än han, då fadren talade om det, som var
märkligt och underbart hos växterna, om
deras färgskiftande blommor. Och den
hågen att gifva akt uppå och begrunda
växterna blef allt starkare hos den unge Carl,
så att den till slut förde honom till den
största ära och det vidsträcktaste anseende,
som någon lärd före honom vunnit.
Bland skogstraktens blommor är en, som
för naturforskaren eger särskildt behag,
emedan den var Linnés älsklingsblomma,
den han också säkert, då hån såsom barn
lekte vid föräldrahemmet, mången gång
betraktade.
Denna växt har små hvita eller något
ljusröda, ldocklika, nedlutande blommor, hvilka
vid ändan af ett kort blomskaft sitta två
och två. Stjelken är refvig och slingrar
sig ofta vidt omkring tufvorna i steniga,
magra, tallbeväxta skogsbygder. Bladen,
som sitta nära stjelken, äro äggrunda, i
kanten liksom sågade. Vid midsommartiden,
i synnerhet om nätterna, sprider sig en fin,
obeskritligt angenäm vällukt från dessa
blommor, så att den, som nalkas trakten der
de växa, ofta stannar af förundran i den
ensliga skogen, liksom han icke ville tilltro
den lilla, till utseendet obetydliga blomman,
att ega en så hög och ljuf doft. Dessa slags
blommor växa förnämligast i Sverige, Norge
och Finland; men förekomma äfveu, ehuru
sparsammare, i Schweitz och Norra
England.
Då den unga blomstervännen pä sin
lef-nadsbana hunnit det ärofulla målet att
helsas såsom den förnämste i örtkunskapen
eller botaniken, och han och hans vänner
och lärjungar voro sysselsatte att utreda och
gifva namn åt alla växtalster och blommor,
föreslog en lians vän, den lärde rådsherren
Gronovius i Leyden i Holland, att den
nordiska blomman, till evärdlig åminnelse,
skulle erhålla namnet Linmea. Under namn
af Linmea Borealis frodas hon ännu hvarje
sommar i nordens skogar och behagar icke
blott med sin fina vällukt, utan med det
f^^ferldens
Carl 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
