Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ILLUSTRERAD BARNTIDNING
M 14
Prinsen med den långa näsan.
(Efter franskan.)
IjjÉ^et var en konung och en drottning,
JjäÄp^soni liade ett mycket vackert
konungarike; det var sä fruktbart, att inan knappt
behöfde att plöja eller så; säden växte af
sig sjelf upp ur jorden, och i skogaruc växte
de skönaste fruktträd, fulla med äpplen,
päron, persikor och aprikoser; upp efter
uiu-rarne och taken slingrade sig vinraukor,
fulla med drufvor, såsom man vid
bondgårdarna ser humlen slingra sig kring
humlestängerna. Längs vägarne stodo
körsbärs-och plommonträd så fulla med frukt, att
grcnarne hängde ända ned .till jorden, och
man fick plocka af alltsammans; på alla
dikesrenar och gärdesgårdar lågo de skönaste
meloner, så söta att man alldeles icke
behöfde socker till dem. Det hade aldrig
varit uppror eller revolution i landet, alla
undersåtar älskade sin konung och sin
drottning, alla hade de det sä godt, att de alls
icke tänkte på att få det ännu bättre. När
konungen och drottningen gingo ut att
spat-sera, stodo alla de små gossarne med
mössorna i händerna, och alla de små flickorna
stodo i rad och uego ända ned till jorden,
som hade de stöpt ljus. Der hade aldrig
varit krig, ty konungen lefde i fred med
alla sina grannar, både i öster och vester,
söder och norr.
Nu skulle man ju tro, att ett sådant pur
skulle lefva riktigt glada och förnöjda; men
menniskorna hafva alltid något alt sörja
öf-ver. Det, som denne konung och drottning
sörjde öfver, var nu att de icke hade några
barn, ingen arfvinge, som kunde ärlva det
sköna landet, när de blelvo gamla och skulle
dö.
1 många, många år hade konungen och
drottningen gått och önskat att der måtte
komma en liten prins, men der kom ingen;
hvar gång storken Hög bort, sändes bud
med honom, att han skulle hemta en liten
prins; storken förde med sig många små
barn, men det var alltid simpla barn till
annat folk rundt omkring i landet, prinsar
och prinsessor hade han aldrig med sig, och
det var en stor sorg.
En gång hörde konungen, att der uti ett
annat land var en klok gumma, som visste
råd för allting. Till henne ville konungen
resa för att se, om hon kunde hjelpa honom.
Då han hade berättat henne livad han
önskade , sade hon: ’Intet är lättare, herr
konung! Du skall bara trampa din stora
hofkatt precist på svansen; men du måste
trycka till så hårdt, att du kan hålla honom
fast, så att han icke drager svansen till sig,
och du får icke säga det för någon menniska.1’
7Nå, det var då den lättaste sak i verldeu,"
tänkte konungen, r’den stora hofkatteu är
så tam och så dåsig att jag gerna kan trampa
på honom, bara drottningen icke blifier ond,
ty Mirrc är drottningens synnerlige
gunstling.,, Konungen tackade, och så reste han
hem till sitt rike.
Men saken var nu icke sä lätt som
konungen hade föreställ sig; Mirre måste hafva
anat att konungen gick med onda planer
emot hans svans, ty ehuru tam och dåsig
han eljes var, så var han nu snabb att vrida
och vända sig, när konungen kom i närheten
af hans svans, om också konungen smög
helt sagtn på honom — innan han hunnit att
lyfta foten, hade Mirre flyttat sin svans
långt bort. 7lHvad vill du göra med
Mirre?11 frågade drottningen, som såg, att
konungen gick och smög omkring katten;
men den stackars konungeu fick ju icke säga
det. Ändtligen var dock tillfället gynsamt:
inne i förmaket, der solen kastade sina långa
r
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
