Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
––––––––––––––––––––––––––––––––––-f*
M 14 ILLUSTRERAD BARNTIDNING 119
strålar genom det höga hvälfda fönstret ut
efter golfvet, låg Mirre och värmde sig:
han sträckte ut sin svans, såsom vore der
alls ingen fara, och sjelf hade han fallit i
den djupaste sömn. Nu eller aldrig tänkte
konungen och smög sig helt sagta bort till
Mirre, lyftade upp foten, och bums satte
han den på Mims svans. Katten uppgaf
ett starkt skrik och reste sig sedan rätt upp
emot konungeu och förvandlade sig till ett
förskräckligt stort troll. „Du skall få din
önskan uppfyld” vrålade han med dundrande
stämma, ”du skall få eu liten prins; men
han skall hafva en för lång näsa, och han
skall blifva mycket olycklig!” Dermed
försvann trollet med ett buller som det
starkaste thordön.
Den stackars konungen var nära att sjunka
genom golfvet af bara förskräckelse och sorg;
men i det samma kom eu god fe fram till
honom, hon lade sin hand på hans skuldra
och sade: Du skall icke vara bedröfvad, du
skall verkligen fä en liten prins, han får
ganska riktigt en för lång näsa, det kan jag
icke hindra, och han blifver .också ganska
riktigt olycklig, men icke längre än till dess
han sjelf erkänner, att lians näsa är för lång,
och jag skall hjelpa honom med att inse
det; men dessa ord för du ej säga för någon
meuniska.” Dermed försvann feen.
Konungen samlade nu åter sitt mod, som han
nästan förlorat, och sade derpå till sig sjelf:
„Ja, olyckan är då icke så stor, ty om han
verkligen får en för lång näsa, så måtte han
sjelf kunna se det, så vida han icke är blind.11
Någon tid derefter kom det verkligen en
prins till verlden! Det var eu vacker liten
gosse, men han hade ganska riktigt en
förfärligt lång näsa, så lång att drottningen i
början blef mycket rädd, dä hon såg honom,
men då hon hade sett pä honom litet, tyckte
hon alt lians näsa blef mindre och mindre,
tills den blef en ganska naturlig näsa. Alla
hofdamerna måste hålla sig för munnen, för
att icke skrika af förskräckelse, då desägo
den lille prinsens näsa, ty det kunde ju icke
passa sig att skrika: men alla hofmanden
gingo hem och drogo siua små söner i näsan;
nu kunde de nog tro, att långa näsor skulle
blifva på modet vid hofvet. Alla de små
hofsvennerne, hvilka blefvo austälde för att
leka med den lille prinsen, utvaldes bland
de mest låugnäste, som man kunde finna,
och ännu. längre blefvo näsorna, när man
beständigt drog i dem, för att de skulle
komma att likua prinsens näsa.
„De äro vackra,” sade den lille prinsen,
när han hade kommit sä långt att han kunde
tala, „men min är dock den allra vackraste.”
Vid hofvet blef det aldrig taladt om annan
skönhet än långa näsor, och ingen blef
an-stäld i hofvets närhet, som icke hade en
lång näsa; anmälde sig någon med en trubbig
näsa, så kunde han lika genia gå hem och
lägga sig; om det också endast var
stalldrängen och höusvakterskan, så måste de
hafva långa näsor.
(Forts.)
-50—o«-
RÄFVEN OCH HAREN.
(Finsk folksaga.)
An gång råkade räfven och haren
tillsammans. Då sade räfven åt haren:
„Stackarei ingen fruktar digl”
„Hvem fruktar då dig?” svarade haren.
„Alla frukta mig,” menade räfven. „Jag
har lång svans, och då de se mig på afstånd ,
så tro de mig vara en varg, och derför äro de
rädda för mig; men för dig är ingen rädd.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
